Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi vet att de inte ville DÖ men inte om de nu vill leva

/

Annons

Från att KD:s riksting röstade för att lämna decemberöverenskommelsen (DÖ), tills moderatledaren Anna Kinberg Batra förklarade att DÖ gått i graven, tog det två timmar.

På så sätt undvek hon att bli nerröstad på M:s partistämma om en knapp vecka, något som skulle ha äventyrat hennes redan bräckliga auktoritet som partiledare.

Kortsiktigt är effekterna av den upphävda DÖ sannolikt begränsade. Så länge allianspartierna fortsätter att lägga egna budgetmotioner, och heller inte gör någon gemensam utskottsreservation, sitter Stefan Löfvens regering säkert.

Men ingen vet vad som händer nu – inte KD, som fällde överenskommelsen, inte FP och C som instämde, inte oppositionsledaren som också instämde, inte heller landets statsminister,

På kort sikt finns ett tydligt svar: inget händer. DÖ:s funktion kommer att gälla åtminstone över detta års december; M har lovat att passivt stödja den rödgröna budgeten genom att stå fast vid sitt eget budgetförslag, och partiet är hedersamt konsekvent också vad gäller att inte bryta sönder budgeten genom att plocka ut valfria delar och skapa nej-koalitioner mot, som S gjorde med SD 2013.

Att den politiskt improduktiva och demokratiskt problematiska DÖ förpassas till statsvetenskaplig forskning har ett egenvärde. Nu finns åtminstone handlingsmöjligheter; de parlamentariska samarbets-omöjligheterna är inte fastlåsta till och med 2022.

Men vad vill de borgerliga motståndarna mot DÖ ha i stället?

Samarbete med S? För många borgerliga är det motstånd mot S som definierar hela det politiska engagemanget; det är en dogm och att sluta pakt med fienden vore förräderi.

Någon form av samarbete med SD? Förskräckligt nog finns det säkert borgerliga företrädare som drömmer om det och stannar vid analysen att riksdagen har ickesocialistisk majoritet.

Samtidigt ökar pressen på allianspartierna att fälla regeringen. Det kommer knappast att ske i den misstroendeförklaring SD planerar. Men många av dem som argumenterat ihärdigast mot DÖ kommer sannolikt att övergå till att kräva att alliansen nu ska avsätta Löfven.

Det är lätt att komma på alternativ som vore bättre än DÖ. Att den rödgröna regeringen eller, som många DÖ-motståndare önskat sig, en ren S-regering skulle förhandla om budgeten med alliansen vore sakpolitiskt att föredra framför dagens beroende av Vänsterpartiet.

Problemet är bara, vilket blev tydligt inte minst under debatten på KD:s riksting, att de flesta som motsatt sig DÖ har glömt bort varför den en gång tillkom.

Allianspartierna var ointresserade av att förhandla med S – sådana tankar beskrevs i själva verket som att ”sälja ut sig” – och S var primärt inriktat på att splittra alliansen. Tanken att S skulle dumpa MP till förmån för Alliansen får nog betraktas som ett utslag av önsketänkande.

I själva verket framstår DÖ-motståndet som en snuttefilt för ledsna partiaktivister. Det har varit enkelt att skylla dåliga opinionssiffror och SD:s framgångar på en överenskommelse som de flesta väljare struntar i.

Nu när snuttefilten är borta är det dags att acceptera den politiska verkligheten. Är vi på väg tillbaka till samma läge som gjorde att DÖ formulerades som det minst dåliga alternativet?

Annons
Annons
Annons