Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad finns kvar när elden upphört?

Man dödar lekande barn och går av sitt skift.

Annons

Det var inte armén som gjorde det.” Det finns en scen i Shani Boianjius “Det eviga folket är inte rädda”, som kom på svenska förra sommaren, där två israeliska värnpliktiga diskuterar en liten palestinsk flicka som fått se hela sin familj sprängas i bitar på stranden i Gaza. De två soldaterna, liksom hela Israel i den verkliga händelse som ligger bakom, avfärdar självklart tanken på att det kunde ha varit deras kamrater som gjort det. Det måste ha varit palestinierna själva. Vi gör inte sånt.

Jag tänkte på den scenen i onsdags natt när jag lyssnade på mitt eget barns lugna snarkande samtidigt som jag läste om de fyra små palestinska pojkarna som sköts ihjäl av israelisk militär på samma strand i Gaza. Jag grät. Inte för att mina tårar betyder något i sammanhanget, men kontrasten mellan den oändliga tacksamheten över att just jag kan ha mitt barn i trygghet och den fasansfulla vissheten att så många föräldrar helt saknar den möjligheten gjorde det omöjligt att sluta.

Vad tänker soldaterna som avfyrade raketerna mot stranden nu? En israelisk minister förklarade attacken med att barnen lekte i närheten av ett raketgevär. Det gör dem alltså till rättfärdiga mål, eller åtminstone till "collateral damage" man inte behöver bry sig om. Man avfyrar enligt de koordinater man fått, åker hem till basen. Man dödar lekande barn och går av sitt skift.

Ockupationen och kriget är själsförvridande bortom begriplighet. Shani Boianjius strålande bok handlade just om det, hur de tre värnpliktsåren omformar alla unga israeler till något som bara liknar vanlig mänsklighet. Det finns en anledning till att så många av dem tillbringar år med att knarka sönder hjärnan i Goa efter avklarad tjänstgöring. Hela samhället förvrids förresten, alla måste ju hantera både rädslan för fienden och det våld som hela tiden utövas för att man ska kunna låtsas sig trygg.

Vad finns kvar efteråt? Vad finns kvar av ett land efter att man bestämt att det mest rimliga är att spärra in ett grannfolk i ett av världens mest tättbebyggda områden, stänga av alla möjligheter till ekonomisk utveckling, ja till ekonomi över huvud taget, och sedan återkommande bomba de instängda civila som inte har någonstans att fly?

Jag vet att Hamas också avfyrar raketer mot Israel och jag har exakt ingenting till övers för deras judehatande misogyna islamism, men om Hamas inte redan fanns skulle det skapas ett nytt i Gaza efter varje bombnatt, efter varje person som dör för att det inte finns sjukvårdsutrustning, efter varje dött barn. Att se sina barn dö brukar ha den effekten på människor. Så fortsätter det, med tillfälliga vapenvilor.

Annons
Annons
Annons