Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

(s) utan kompassriktning

Annons

En av dem är Roger Stål, socialdemokratiskt kommunalråd i Ludvika. Även om han suttit i över tio år kan han sägas representera den nyare, lite modernare socialdemokratin.

Han är läraren och löntagarkonsulten som blev ledare i den traditionella metallstaden. Han är tillskyndaren av ny teknik och avancerade tjänstemannajobb för att vända nedgången i bygden.

Han kallar sig "pragmatisk socialist" och är övertygad om att kollektiva lösningar går att kombinera med individuellt ansvar. Han tror att en lyhörd och förändringsbenägen socialdemokrati kan behålla makten även om arbetsmarknaden förändras med färre arbetare och fler välavlönade tjänstemän. Han förordar regionförstoring och arbetspendling.

Men som partimedlem är han bekymrad. "Var står partiet, vad vill regeringen och ledningen göra", undrar kommunalrådet i Ludvika och klagar över anonyma statsråd som låter som vilka tjänstemän som helst när de någon gång hörs av.

"Man skulle nästan kunna tro att det är Banverket och inte en regering. Att allt måste upp till högste chefen för att något ska röra på sig."

Och Roger Stål är av allt att döma representativa för socialdemokraternas aktiva kärna. I alla fall om man får tro Anne-Marie Lindgren, intellektuell partiveteran med uppdrag resa runt för att föreläsa och diskutera med medlemmarna i landet.

Lindgren kan knappast vara ute för att svartmåla. Därför väger det tungt när i idétidskriften Tidens majnummer beskriver det mönster som "går igen nästan överallt":

"Man undrar helt enkelt över färdriktningen, och ser sig om efter ett syfte med politiken som går utöver lösandet av de problem utvecklingen råkar föra i ens väg."

Sammanfattningen är en sylvass kritik av den ad hoc filosofi som statsminister Göran Persson gjort till sin. Politik i Perssons tappning är att försöka vinna varje dags mediala slag och hantera problemen när de dyker upp.

Ett annat tecken på socialdemokratins kris är den senaste tidens strid inför öppen ridå i Stockholms arbetarekommun.

Den som fick statsminister Göran Persson att inför partiledningen förklara att bataljen "övergår mitt förstånd". Det var enligt Persson "ofattbart" att personer kunde skada partiet genom att ta in den "djävla mygelkulturen" från SSU in i partiet, röt statsministern enligt Expressens referat som jag fått bekräftat som korrekt.

Nu har visserligen fraktionsstriderna i Stockholm urgamla rötter. Redan före andra världskriget kallade Per Albin Hansson arbetarekommunen för "helvetets förgård".

Men skillnaden är att då fanns det politiska motsättningar bakom motsättningarna. Idag är det svårt att se några stora sådana. Istället handlar det nästan uteslutande om en kamp om positioner och makt, om vilka som ska få vara med vid köttgrytorna när uppdragen fördelas.

Få aktiva ska fördela välavlönade uppdrag i nämnder och styrelser. Ett tidningsbud kan över natt vara upplyft till borgarråd och få lönen fyrfaldigad. Eller också kan belöningen bli ett jobb som politisk sekreterare som så småningom kan leda till ett fint chefsjobb i Stockholms politiserade kommunförvaltningen. Det är alltså inte märkligt om stor möda läggs på att tillhöra det segrande gänget i en strid där gamla relationer ända från tiden i SSU spelar stor roll.

En partiveteran med mycket god insyn har en radikal lösning för att få slut på fraktionsstriderna:

"Halvera arvodena, det är pengarna det handlar om."

När politik har förvandlats till något så krasst är det inte bara stockholmarna som har anledning att vara bekymrade.

023-936 15

Annons
Annons