Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter Santesson: Ängslig könskvotering fördummar universiteten

Annons

Krönikören Peter Santesson är fil. dr i statsvetenskap, skribent och analyschef på Demoskop.

En av de gamla stereotyperna kring universitetet är den buffliga, socialt inkompetenta men intellektuellt skickliga professorn. Dessvärre ligger knappast särskilt mycket i den bilden längre.

Förr var universitet en zon som delvis fungerade enligt andra principer än det omgivande samhället. I denna bubbla premierades, åtminstone i idealfallet, inte social smidighet framför intellektuell integritet i samma grad som annorstädes.

Det behövs en sfär där självständigt tänkande människor, både vettiga och vettvillingar, ges utrymme att få förbli orubbliga i sina övertygelser – ett karaktärsdrag som i vardagen inte är ett dugg sympatiskt eller samarbetsinriktat, och som därför stampas bort i alla normala organisationer för att de ska kunna fungera.

LÄS ÄVEN:

Peter Santesson: Berätta inte för mig om filterbubblan – jag växte upp i den och jag hatade den

Man kan avläsa kulturförändringen som skedde till och med i den fysiska inredningen. Bort for de mörka korridorerna och avskilda tjänsterummen där forskare kunde sitta ifred som härskare över sina skrivbord bakom stängda dörrar. Överallt dök det upp glasväggar, kontorslandskapet bara ett stenkast bort. Moderna institutioner ser nu ut som vilken ”ljus och fräsch” myndighet som helst. I september åker man på "kick-off".

En illustrativ konflikt rasar mellan gamla vänner och bekanta på en institution där jag en gång i tiden forskade och undervisade. För att institutionsstyrelsen ska godkänna kursernas litteraturlistor krävs där numera att minst 40 procent av kurslitteraturens författare ska vara kvinnor respektive män. Avvikelser från könskvoten måste särskilt motiveras inför styrelsen. I en idéhistorisk kurs med originaltexter från tidigare sekel blev det ont om kvinnor i kurslistan, ty så såg fältet ut när det begav sig. Acceptabelt?

Förr hade den forskande universitetsläraren i praktiken herravälde över kursinnehållet. Den som betroddes att ordna en kurs gavs förtroendet att utforma den efter eget huvud. Vissa kurser blev vansinniga, andra vansinnigt bra.

Nu är det glasväggarnas tidevarv på universitetet. Institutionsstyrelsen fann att kvinnokvoten i litteraturen förblev låg, trots upprepade varningar. På förslag från studentrepresentanten, en politiker från Feministiskt initiativ, förskrev då institutionsstyrelsen att kursen skulle innehålla en uppsats av den feministiska tänkaren Judith Butler, oavsett vad den kursansvarige ansåg om relevansen.

Vilket ideal ska gälla? Självständighet eller kollegial följsamhet? Institutioner som är övertygade om att detta är vägen till akademisk excellens må låta sin undervisning formas av könskvoter och majoritetsbeslut. Högskolor och universitet ska lämna utrymme även för att pröva vansinnigheter. Men låt då några miljöer få förbli orörda och fungera efter helt andra principer, med väggar av tegel, dörrar som kan smällas igen och forskare som är fria att vägra kompromissa en millimeter. Jag vet vilken miljö jag tror blir den mest stimulerande.

LÄS ÄVEN:

Fler krönikor av Peter Santesson

Annons
Annons
Annons