Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Öppna gränser räddade dalfolket från sin svält

/
  • Dalmålning från Lima, Leksands socken, signerad Hjelt Per Persson (1847)

Annons

De drog land och rike kring och bönade och bad om mat mot enklare arbete. Det tog nog emot för invånarna i det stolta landskap som så sent som 30 år tidigare tågat till Stockholm, övertygade om att de bar rikets rätta framtid på sina beväpnade axlar.

Dalfolket sågs som ett samhällsproblem i Sverige. 1771 var det missväxt i det av självägande smågårdar och ägosplittring präglade landskapet. När det blev missväxt i Dalarna också året därpå bröt svälten ut.

Vad skulle de göra? De måste ju äta; de måste ju söka en bättre framtid för sig och sina barn. De gick iväg till rikare landskap. I extremfallet Malung övergav 1300 av 3200 sockenbor sin utfattiga hemsocken.

Det knorrades i de rika landskapen. Det började komma brev till Gustav III från mer välmående landsändar. Prästerna samlade in information om vad som pågick. Nu fick det vara nog med hoparna av fattiga och desperata kullor och masar som frågade efter nya plagg och husrum för natten.

Kunde de inte hålla sig hemma i det där Dalarna? De hade konstiga kläder. De pratade konstigt också.

De bättre bemedlade ville inte besväras av dalfolkets vädjande blickar på kyrkbackarna och på torgen.

Skulle verkligen landskapens egen fattigvård, mödosamt insamlad i kyrkornas fattigbössor och uppdelad i rotar i socknarna, belastas av dalfolk utifrån? Dalfolket hade ju inte ens rätt att vara där; att lämna sin hemsocken krävde tillåtelse av överheten.

När som helst kunde fjärdingsman skickas på kringstrykande masar och kullor. Kungen hade själv sett hoparna av dalkarlar i Stockholm.

Den 9 mars 1773 prövade Gustav III en ny politik, antagligen föga populär bland de yrkesverksamma i sammanslutningar (skrån) som hade förhandlat sig till långvariga specialrättigheter på yrkesområde efter yrkesområde.

Kungen signerade denna dag en kungörelse att läsas upp i Dalarnas kyrkor, för allmogen att packa och rätta sig efter, "til menige Man i Stora Kopparbergs höfdingedöme, at winlägga sig om flere slags nyttige näringar".

De skulle stanna hemma och tillverka enkla möbler. Gustav III sänkte skatten på utländska färgstoffer så Dalarna kunde få en ekonomisk skjuts framåt.

Landshövding Carl Cederström fick i uppdrag att ta reda på och sprida information om slöjdnäringens möjligheter och att organisera en sorts handelsföretag, förlag, som dalkarlarna skulle kunna sälja genom.

De första, mycket enkla, allmogemöblerna med detta skattebefriade dekorationsmåleri är daterade just 1773. Dalmåleriet kom senare att bli en näring i sig själv, som bidrog till Dalarnas försörjning i decennier framåt. En yrkeskunskap med tillhörande utbildningsgång byggdes upp.

Fattiga dalkarlar målade hemma och sålde på marknader, men de vandrade också iväg, inte sällan med hela familjen, för att dekorationsmåla för sitt uppehälle.

De hölls lågt i rang i mer burgna landskap och klagade på att de fick "skarpbulla och sur sill" när exempelvis kringvandrande skomakare från andra landskap kunde få bättre mat.

Men måleriet var med och höll svälten borta. Dalarnas inkomster steg.

Det märkvärdiga sättet att måla dalmålningar som dalkarlar från socknarna Mora, Enviken, Bjursås, Leksand, Rättvik och Falun utvecklade är i dag svensk ekonomi- och kulturhistoria. Det samma gäller möbelmåleriet i Malung, Lima och Transtrand.

Jag tänker på dalfolket när jag röstar i EU-valet i övermorgon. Jag tänker på romerna. Jag tänker på dem som vill resa murar runt Sverige.

Och så tänker jag på hur fri rörlighet, yrkesutbildning, låga skatter, frihandel, solidaritet med andra och ett fritt näringsliv kan göra skillnad också i vår tid.

……

…Här hittar du chatten med Jens Runnberg

Annons
Annons
Annons