Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

LISA MAGNUSSON: Vi måste se vargen för vad den är

+
Läs senare
/
Ledare

Dalarna är inte bara ärans och hjältarnas landskap, utan också djupsta vargaland. Det blev jag snabbt varse under DT:s vargdebatt i Rättvik nu i veckan.

En del hävdar att vargen ska utrotas, andra är lika bergfast övertygade om att den inte bör utsättas för någon jakt överhuvudtaget. Även om ståndpunkterna är diametralt motsatta bygger de i grunden på samma missuppfattning. Historien runt mina egna uppväxttrakter i Kolmården är en bra illustration av detta.

Vargen har alltid varit ett hot mot bönderna, men som värst var situationen under 1800-talets tre första decennier. Då fanns ungefär 2000 exemplar runtom i landet, och eftersom älg och rådjur nästintill utplånats gav sig vargen på den betande tamboskapen. För dem som inte hade särskilt många djur blev vargens ylande ett varsel om förlust och svältår. Så stärktes synen på den som en ondskefull fiende.

Jakten på varg bedrevs med alla till buds stående medel – saxar, gift, fällor och bössor – och i mitten på 1900-talet var den i stort sett utrotad. Samtidigt drogs en motorväg genom Kolmårdsskogen, och 1965 öppnade djurparken som skulle bli Nordens största. Tanken var att miljön skulle efterlikna djurens naturliga så mycket som möjligt.

Särskilt naturligt är det dock förstås inte för en gorilla, som i det fria vandrar en halvmil om dagen, att sitta instängd bak cementväggar. Inte heller är det naturligt för delfiner att mot en fiskbit i lön uppträda till tonerna av dålig diskomusik. Eller för vanligen folkskygga vargar att möta horder av främmande människor i det lilla utrymme de betraktar som sitt habitat.

Vid minst tre tillfällen har skötare och besökare blivit bitna inne i varghägnet, 2012 gick det så illa att en anställd avled av sina skador. Projektet Närkontakt varg avbröts genast, och i dagarna väcktes åtal för arbetsmiljöbrott innefattande vållande till annans död mot både djurparken och dess förre chef.

Hur kunde allt gå så illa? Kolmårdens djurpark verkar fortfarande inte förstå. Så sent som för ett par månader sedan sade djurparkszoologen Mats Amundin i en intervju att parkens så kallade socialiserade vargar är "glada och kontaktsökande djur" som "har ett naturligt undergivet förhållande till sina skötare, precis som de skulle ha till sina föräldrar". Men däri har han fel.

Hur mycket vargen än liknar en hund till utseendet fungerar den nämligen helt annorlunda. Evolutionsbiologisk forskning har visat att man måste umgås med den dygnet runt under dess tre första veckor i livet för att den ska acceptera en. Till skillnad från hundar är vargar dessutom inte avlade till att förbli i valpstadiet mentalt, och därför kommer de i längden inte finna sig i att bli dominerade ens av människor de känner väl.

Vi är med andra ord inte vargens föräldrar. När vi umgås med den kommer det alltid att ske på samma osentimentala villkor som gäller för dess artfränder. Att debatten blivit så infekterad beror till största del på människors oförmåga att förstå detta enkla, att se vargen för vad den är. Inte en gulögd djävulsbest. Men heller inte vårt lilla keldjur.

…

WEBB-TV: Stort engagemang i vargfrågan

WEBB-TV: Bråk inom Naturskyddsföreningen under debatten

WEBB-TV: Anders Ahlgren (C): Licensjakt gör acceptans möjlig

WEBB-TV: Samebyns ordförande: Vi dras med varg i ett halvår

LÄS MER: 30-årig kvinna dödad av vargarna i Kolmårdens djurpark

LÄS MER: Tidigare chef på Kolmården åtalas för vargattack

LÄS MER: A Comparison of the Sensory Development of Wolves (Canis lupus lupus) and Dogs (Canis lupus familiaris). Kathryn Lord. Department of Organismic and Evolutionary Biology, University of Massachusetts, 2012.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons