Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: Drevet efter Paolo Robertos skämt är ett tecken på ett allvarligt samhällstillstånd

Viraldrevet mot Paolo Roberto är ett övermått av dramatiserat allvar för ett ingenting, skriver ledarsidans krönikör Lisa Magnusson.

Annons

Pastakungen Paolo Roberto drog ett dåligt skämt och hamnade mitt i ett viraldrev.

Det finns mycket att hata med sociala medier. Men det jag hatar mest är hur de gör varje människa till en ö, som ständigt förväntas representera sig själv. Allt betraktas som en offentlig deklaration. Kriser uppstår dagligen över petitesser, och det spelar ingen roll hur harmlöst det varit, eller hur ogenomtänkt, det spelar ingen roll om någon ber om ursäkt. Schavotten är redan framrullad.

Sociala medier har blivit ett monster som suger ut allt frisk luft med sin enfaldiga skränighet. Ni vet väl vad som händer när man får syrebrist? Symtomen är bristande tankeförmåga, försämrat omdöme, ostadighet och ryckiga rörelser. Det är ju en rätt träffande beskrivning av sociala medier numera.

Jag kan inte låta bli att undra över dem som reagerar på att någon som Paolo Roberto drar ett dåligt skämt om att bröst är beviset för att män kan fokusera på två saker samtidigt. Ja, visst är det sexistiskt. Mot män. För det är ju de som framställs som lallande fånar. Och Paolo Roberto är inte politiker. Han är pastakung och semikändis.

Hittills har hans dåliga skämt dock resulterat i följande: Uppretad digital folkmobb. Debattartiklar. Politiker som får sparken efter att ha påpekat att skämtet bara var ett skämt. Annars vidsynt och allmänt älskvärd programledare som hävdar att det dåliga skämtet "i förlängningen leder till våldtäkt". Direktsänd tv-analys som landar i att det dåliga skämtet är en grov förolämpning mot kvinnor. Diskussion i SVT:s direktsända debattprogram.

Det är ett sådant övermått av dramatiserat allvar för ett ingenting. Och detta går igen från vänster till höger: den bristande tankeförmågan, det försämrade omdömet, ostadigheten och de ryckiga rörelserna. Ja, varning: Drevet mot Paolo Roberto är tecken på ett allvarligt medicinskt tillstånd.

Tänk om vi i stället kunde försöka föreställa oss att vi befinner oss på en middag, klockan är bortåt midnatt, bordet är täckt av kaffefläckiga skrynkliga servetter och en frihetlig högerliberal tar en klunk ljummen konjak ur sitt glas och börjar slira om vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekmans utseende.

Då säger man väl troligen emot, påpekar det onödiga i att ens ta upp sådant. Man skulle inte gå hem och skriva en kulturartikel, som Roland Paulsen och nu även Åsa Linderborg gjorde efter att ha lyssnat på podden "The Usual Suspects". För det vore, som ju Roland Paulsen själv villigt medgett, att ta saker ur sitt sammanhang. Det vore att upphöja en ogenomtänkt kommentar till officiellt uttalande.

Och om man skrivit en bok och sedan fått veta att serietecknaren Liv Strömquist sågat ens idéer under en fika med en kompis, inte skulle man väl begå kulturartikel om hur nedrigt och ofeministiskt det var? Men det gjorde den liberala riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson efter att ha lyssnat på "En varg söker sin pod".

"Vår podd (liksom de flesta andra poddar) är inte en tidningsartikel eller ett politiskt debattinlägg utan det är ett inspelat intimt samtal mellan vänner, ett samtal som innehåller kritik, skämt, arga utbrott och motsägelser", replikerar Liv Strömquist. "I samtalet om Birgitta Ohlssons bok var vi inte heller överens – vilket Ohlsson felaktigt utmålar det som – utan lyfte olika synvinklar. Har vi tramsat och skrattat? Ja, vi är skyldiga. Har vi sagt negativa saker om Ohlssons bok? Yes box. Har vi varit affekterade och använt ett icke rumsrent språk? Ja – det också."

Jag tycker hennes vägran att ge vika är sympatiskt. Och jag tror också att det är symtomatiskt att det är just poddar som angrips nu. De är det nyaste stora sociala mediet. De är oslipade och hafsiga fortfarande, det är dåligt ljud och de som har podden ber folk sätta in pengar till dem så att de har råd att fortsätta. Alla får prata till punkt, eller snarare provtänka klart utan att någon börjar skrika.

Det är motsägelser och ogenomtänktheter och nya perspektiv och på det hela taget väldigt uppfriskande, vare sig det är En varg söker sin podd, Kulturens ABC, Magister eller det på sistone alltmer urspårade Markus och Malcom. För om jag vill ha korrekta uttalanden som urvattnats så mycket att de inte ger upphov till en enda tanke så googlar jag rätt på kulturminister Alice Bah Kuhnkes senaste intervju. Men det är inte vad jag önskar mig.

Ingen har riktigt lärt sig att vakta sin tunga i poddvärlden än, även om många redan börjat censurera sig själva i det lilla: självmedvetna förtydliganden och ängsliga skratt när man sagt något som skulle kunna utlösa mobbens vrede. Och jag blir beklämd över all småskurenhet från folk som väl egentligen inte ens bryr sig utan bara låtsas, och därmed kväser allt som är det minsta lilla annorlunda eller intressant eller oliktänkande. Vilket gör oss alla fattigare.

Jag frågar mig därför aldrig lystet för vem klockan nu klämtar när jag ser ett indignerat viraldrev. Jag vet att den klämtar för mig.

Annons
Annons
Annons