Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

LEDARE: Det är inte bara kvinnorna i Köln som är rädda

/

Annons

Vad gör du för att undvika att bli överfallen när du går ensam genom kvällsmörkret? Om du är kvinna kommer du förmodligen att ha en hel del svar på den frågan: jag tar omvägar, jag håller nycklarna i handen som ett vapen, jag pratar i telefon med en vän hela vägen.

Mer än var fjärde kvinna känner sig otrygg till och med i sitt eget bostadsområde, ibland så till den milda grad att de undviker att gå ut. Det framkom i Brottsförebyggande rådets nationella rapport nu i veckan. Det är riktigt dyster läsning. Vad beror egentligen all den där oron på?

Kanske att kvinnor fortfarande inte känner att världen tillhör dem. Redan som små flickor lär de sig att akta sig för fula gubbar, ofta har denne fule gubbe till och med ett namn. För oss som växte upp på 90-talet hette han Helénmördaren, och han kunde lura bakom varje knut.

När flickorna blir tonåringar oroar de sig vidare för Hagamannen, Lidingömannen, Örebromannen; skräcken har många namn. Som allra räddast är kvinnor i tjugoårsåldern och när de passerat 75. Särskilt om de bara har gymnasieutbildning eller lägre. Och särskilt om de bor i höghus, i tätort.

Det är förstås logiskt. Medelåldersakademikernas välmående villakvarter har raka gator kantade av fönsterögon, många kan ta bilen ända fram till dörren. Bland höghusen kompenserar arkitekterna istället bristen på trädgårdar med större sjok av grönska och stillhet.

Särskilt i de stora stadsförorterna är den här lösningen vanlig, allt i trivselns namn, förstås. Frågan är bara vem trivseln är till för. För visst är det mysigt att kunna ta en solig helgpromenad genom en skogsdunge utan att dränkas i avgaserna från bilvägarna.

Men samtidigt betyder ensliga gångvägar med dålig översikt, dålig insyn och dålig belysning att kvinnor som går där ensamma när det är mörkt kommer att vara rädda. Inte så att alla känner skräcken dåna i öronen, många ökar bara på stegen en aning. Men de gör det varje dag.

Det är inte bara fysiska skador kvinnor räds, eller att bli av med mobil och pengar. De har även hotet om våldtäkt hängande över sig. Ingen frågar en man som rånmisshandlats vad han hade på sig. Om han klädde sig dyrt, provocerande, varför han genade genom den där parken. Men våldtagna kvinnor får sådana frågor.

Livet igenom får kvinnor höra att de ska vara försiktiga, akta sig. Att friheten från sexuellt våld i själva verket ankommer på deras eget beteende. Efter de vidriga massövergreppen i tyska Köln på nyårsafton gick borgmästaren till och med ut med en uppförandekod för stadens kvinnor.

Våra föreställningar går tvärtemot vad vi faktiskt vet. För den farligaste plats en kvinna kan befinna sig på är inte utomhus, i mörkret, utan sitt eget hem. Och de som i verkligheten utsätts för utomhusvåld i allra högst grad är unga män. Men de får inga varningar. Den nationella rapporten visar att de är minst oroliga av alla.

73 procent tror att brottsligheten i Sverige har ökat, enligt rapporten. Men sanningen är att den har stått stilla och i vissa fall till och med sjunkit. Ändå går kvinnor genom livet och är rädda, dag efter dag genom den där dungen. Det är tragiskt på så många nivåer.

Annons
Annons
Annons