Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Bristen på solidaritet är en tumör som behöver ett politiskt cellgift

/

Annons

Tillsammans med en annan utflyttad kulla åkte jag nyligen taxi genom stockholmsnatten. Chauffören hör vår dialekt – uppspelt hojtande efter en lång och intensiv arbetsdag.

"Jag hör att ni är från Dalarna, kommenterar han. "Alla kvinnor från Dalarna som jag mött har varit så starka och driftiga. Hur kommer det sig?"

Har man som favoritplats på jorden en fäbod där det bara finns möss och vargar, släktingar som berättat om hur det var att pulsa till skolan med halm i kängorna och som skröt om att hon var minsann gjord i "Amerikat" då föräldrarna utvandrat och sedan återvänt till byn – ja då har man en del "go" i blodet.

Tyvärr kom det med en del annat också i arvet från bygden som jag inte gillar lika mycket. En vecka efter att jag flyttat från Avesta fick jag höra att jag såg stockholmsk ut.

Måhända menade personen "snygg" men eftersom vi var präglade av ett starkt vi och dem-tänk tolkade jag det som kritik.

Jag kämpar dagligen för att göra upp med den skeptiska kultur och misstro mot det nya som både jag burit och som så många fortfarande befinner sig i.

Jag har fattat ett beslut att ha en attityd där jag ser möjligheter, söker förstå, väljer att se det goda. Det handlar inte om att tro att allt ska vara perfekt och målat i glitterfärg – det handlar att se båda sidor och verkligheten så som den är.

Politiskt är det hög tid att öppna båda ögonen. De opinionssiffror som Novus nyligen presenterade är så alarmerande att jag inte vet hur jag ska härbärgera känslorna som väcks.

Länge har stödet för SD undervärderats. Nu är de båda gamla blocken jämnstora och den politiskt blinda fläcken utanför vår traditionella karta växer likt en tumör, närd av rädslor, fientlighet och misstro mot den andre.

Vi har regeringsbärande partier som inte vet om man har möjlighet att bedriva sin politik nästa år. En opposition som lämnar överenskommelser och verkar tro att politik är ett lajv, ett spel.

Och detta mitt i ett skede då våra medmänniskor behöver oss som mest och våra skrivbordsutformade strukturer och system möter en verklighet den inte kan hantera.

Jag önskar en politisk uppgörelse som skapar en stabil grund för samhället att lösa de akuta behoven, de mest utmanade kommunerna resurser att ta emot alla barn, lärare, ingenjörer, florister, hemmafruar och läkare som flyr för sina liv. En politisk uppgörelse som likt cellgift bekämpar det som idag sprids i vår samhällskropp.

Och vi får var och en göra en uppgörelse med oss själva.

Att inte släppa fram misstroende-demonen och försöka stänga Dalarna för det som är nytt och annorlunda. Att inte sprida rykten i denna tid av viskleken på sociala medier.

Låt 2016 bli ett år där vi söker lösningar, är starka och driftiga och bidrar med det vi kan.

Dalfolket har själva tvingats utvandra.

Nu är det vi som får öppna våra hem.

Annons
Annons
Annons