Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julia Eriksson Ståhl: Regeringen måste svara på vad som får offras i snabbtågens namn

Ledare

Annons

Höghastighetståg riskerar att tränga ut mer angelägna investeringar som till exempel underhåll av Dalabanan.

Historien om höghastighetstågen tar avstamp i valrörelsen 2014. Alliansregeringen såg en valförlust i danande och lovade en av de största infrastruktursatsningarna någonsin. Hela 140 miljarder skulle avsättas till nya stambanor för höghastighetståg.

När regeringen Löfven tog över makten såg man en möjlighet. Tyvärr innebar den inte att stoppa ett politiskt hastverk, utan att göda den redan kostsamma satsningen med dryga hundra miljarder till.

Det finns flera orsaker till att tanken om snabbtåg mellan Stockholm och Malmö/Göteborg borde begravas. Den främsta är att satsningen tränger undan mer angelägna investeringar som krävs för att vitalisera Sverige i närtid. Man behöver inte blicka längre än till Dalabanans undermåliga spår för att hitta ett sådant exempel.

Men att Dalabanan kommer bli pålitlig i det närmsta verkar otroligt efter att ha begrundat det förslag till en ny nationell plan för transportsystemet för perioden 2018-2029 som Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon presenterade förra veckan. Visst finns det avsatta resurser, men de är inte särskilt vidlyftiga och planeras en bit in i 2020.

Ur förslaget kan utläsas att myndigheten inte direkt har fått klara riktlinjer och prioriteringsordningar av uppdragsgivaren. Regeringen verkar helt enkelt inte ha kunnat bestämma sig för hur många sträckor i akut behov av underhåll som får offras i snabbtågens namn. Varför resultatet i viss mån blir varken eller.

Det tydligaste direktivet består i att den första etappen på Ostlänken ska påbörjas snarast möjligt, som en del av höghastighetsnätverket. Framtiden för resten av systemet är dock mer osäker eftersom den utbyggnaden enligt regeringen ska ske "i den takt som ekonomin tillåter".

Lena Erixon menar att höghastighetsbanorna kan vara klara om tjugo-trettio år, men detta beror förstås på hur mycket pengar framtida regeringar avsätter. Den politiska hanteringen av frågan präglas ständigt av denna veliga motsättning mellan att man ska ha tågen, samtidigt som utförandet läggs väldigt långt in i framtiden.

Även Trafikverket har gjort bedömningen att kostanden för snabbtågen inte går att försvara givet de övriga utmaningar som finns i termer järnvägsunderhåll runt om i landet. Därför föreslås sänkt maxhastighet från 320 kilometer i timmen till 250. En billigare lösning eftersom rälsen då kan byggas på makadam i stället för betong, och inte måste vara helt rak.

I praktiken föreslås alltså en långsam och osäker utbyggning av nya stambanor avsedda för inte så snabba snabbtåg. Men paketet är fortsatt försiktigt inslaget i regeringens storslagna tanke om ett sammanhållet höghastighetsnätverk.

Miljöpartiet är föga förvånande besvikna över den sänkta ambitionsnivån, och det återstår att se huruvida partiet lyckas stå pall eller om de än en gång får se sig bli överkörda. Nu skickas förslaget ut på remiss, och ett slutgiltigt beslut ska fattas av den rödgröna regeringen i mars 2018.

Om Trafikverkets förslag ändå inte blir den sista spiken i kistan för snabbtågen, så låt oss åtminstone hoppas att regeringen måste hitta andra pengar för att finansiera bygget. De ekonomiska uppskattningarna som omger projektet är osäkra, och på så vis kan vi åtminstone vara säkra på att mer angelägna investeringar inte trängs ut.

Annons
Annons
Annons