Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Isobel Hadley-Kamptz: Ensamkommande lever med konstant rädsla för döden i Kabul

/
  • Krönikören Isobel Hadley-Kamptz är Ludvikabördig författare och skribent. Hon är nu aktuell med boken

Annons

Jag ser numera efterlysningarna närmast dagligen på sociala medier. "Kan någon hysa en snäll afghansk kille fram till sommarlovet? Han gillar fotboll och att laga mat."

Ännu en nybliven 18-åring asylsökande som ska flyttas till en vuxenflyktingförläggning, bort från vänner och skola. Om man hittar någonstans att bo själv får man dock gå kvar i skolan.

2015 kom över 35 000 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. De allra flesta är ursprungligen från Afghanistan, även om många har vuxit upp i Iran eller Pakistan. Många tillhör folkgruppen hazarer som förföljs i både Afghanistan och grannländerna. Fram till hösten 2015 ansågs de ha flyktingskäl och fick stanna, inte minst för att Sverige inte skickar tillbaka barn utan ett ordnat mottagande. Sedan kom flyktingkrisen och det så kallade "andrummet" när Sverige stängde gränserna.

Oavsett vad man anser om åtgärderna hade de effekt. 2016 kom bara 2199 ensamkommande och hittills under 2017 endast 398 stycken. Alla som kom tidigare lever dock kvar här, ungefär hälften av dem som kom 2015 fortfarande i väntan på besked. När deras ansökan behandlats tycks ha stor inverkan på beskedet, reglerna är hårdare i dag och avslag vanligare. Helt nya regler ger rätt att gå ut gymnasiet, då sker utvisningen efter studenten.

Jag pratar med Emma Rydén i Svärdsjö som hjälper ensamkommande att hitta bostäder. "De flesta går på Lugnetgymnasiet i Falun och är oerhört ambitiösa. De pratar och skriver bra svenska redan efter ett år här!"

Just när vi pratar är hon jätteglad, en 17-årig kille från Afghanistan har precis fått uppehållstillstånd, annars är det mest avslag eller väntan.

De här barnen har genomgått oerhörda prövningar på vägen till Europa. De har lämnat sina familjer, rest ensamma och utlämnade åt främlingars välvilja, utsatts för övergrepp också efter att de lämnat utsattheten i hemlandet. De saknar sina mammor.

De hade hört att Sverige var ett bra land. Nu sitter de fast i byråkrati som till synes slumpmässigt skickar iväg en del av dem till Afghanistan, ett av världens farligaste länder. Detta oavsett om de kanske är uppvuxna i Iran och helt saknar familj och vänner i Afghanistan. Väl där kommer de hamna på gatan och sannolikt plockas upp av någon krigsherre som lättillgänglig kanonmat. Det här är alltså en framtid som tonåringar i Sverige och Dalarna just nu måste oroa sig för, utöver att försöka göra bra ifrån sig på nationella proven.

Oavsett vad man anser om de nya hårdare flyktingreglerna så är de här barnen och tonåringarna redan här och det svenska civilsamhället ställer upp för dem. Det är inte en fråga om asylregler för framtiden utan om att göra det bästa av en svår situation. Det bästa kan aldrig vara att skicka ensamma tonåringar att riskera döden i Kabul.

Annons
Annons
Annons