Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen vill föreslå lägre ingångslöner för fler jobb

/
  • Sänkta ingångslöner till första jobbet, skulle få fart på sysselsättningen bland unga och invandrare, tror många ekonomer.
Ledare

Annons

Utlandsföddas svaga ställning på arbetsmarknaden blev ett av de samhällsproblem som alliansregeringen inte lyckades lösa.

På flera sätt är Sverige ett föredöme. Den svenska integrationspolitiken rankats som etta i internationella jämförelser och svenskar uppvisar de mest toleranta attityderna i internationella undersökningar.

Men ändå, när det gäller jobbintegration misslyckas vi kapitalt och hör till bottenskrapet i OECD. Vad beror detta så kallade arbetsmarknadsgap på?

När nationalekonomen Andreas Bergh nyligen gjorde en mycket intressant undersökning av saken upptäckte han att de åtgärder som de politiska partierna presenterar handlar om helt andra saker än de verkliga samband som faktiskt syns när man jämför arbetsmarknadsgapet i olika länder (Ekonomisk Debatt nr 4 2014).

Genom att satsa på utbildning och motverka diskriminering tänker sig riksdagspartierna lösa problemet.

Men länderjämförelser pekar mot att det egentligen är någonting annat som driver upp arbetsmarknadsgapet och förhindrar jobbintegrationen: höga lägstalöner och en arbetsmarknad som domineras av starka fackföreningar och kollektivavtal.

Då blir de okvalificerade jobben alltför få och invandrare förhindras att konkurrera genom att acceptera andra löner, arbetsuppgifter och arbetstider.

Bergh konstaterar lågmält att det kan finnas en väg mot minskade arbetsmarknadsgap, men den ser ut att gå via minskade kollektivavtal (det vill säga minskad facklig makt) och ökad inkomstspridning. Det är en politiskt obekväm väg, inte minst i Sverige.

Iakttagelsen är korrekt. Men kanske är bekvämlighet inte riktigt rätt nyans här. Jag skulle snarare säga att den vägen antagligen vore direkt kontroversiell bland befolkningen.

Det är helt klart en minoritetsuppfattning att inkomstskillnaderna i Sverige är för små (i trakten av 15 procent tycker det, flertalet tycker tvärtom). Beskriver man ökade löneklyftor som resultatet av den förda politiken kommer gissningsvis många väljare då att fråga sig om alternativen.

Men någonting allvarligare skulle kunna hända. Den vägen leder till en direkt intressemotsättning mellan befintliga låginkomsttagare och invandrande grupper.

Redan svaga grupper skulle tvingas acceptera en materiell försämring, med sämre löner och villkor, samtidigt som politiker skulle peka ut nyanlända etniska minoriteter som orsaken. Så ser receptet ut på politiskt frammanade etniska motsättningar. Rimligen skulle även reaktionen synas vid valurnorna.

Vad ska man göra då? Bra svar saknas. Inte konstigt att arbetsmarknadsgapet förblir olöst. Men man behöver inte skämmas för att man inte sitter inne med den perfekta lösningen.

Som Bergh visar har nog inte våra riksdagspartier heller något riktigt grepp.

Annons
Annons
Annons