Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I en timme skrek han och bad att få leva vidare

/

Annons

Åren 1949-1961 lämnade 2,7 miljoner östtyskar landet via Västberlin. Strömmen ökade i takt med förföljelserna och insikterna om hur mycket fattigare socialismen gjorde östtyskarna jämfört med västtyskarna.

När 3000 östtyskar om dagen strömmade ut ur landet sade politbyrån i Moskva ifrån. 1961 började bygget av Berlinmuren, det synliga beviset för alla på politikens ofrihet och förtryck.

Samtidigt iscensattes en nationell lögn. Från Tysklands socialistiska enhetsparti (SED) hette det att några passionerade murare spontant tagit sig för att börja bygga muren, som dessutom fick namnet "antifascistiska skyddsvallen".

Namnet hämtades ifrån propagandan att Västtyskland ännu styrdes av övervintrade nazister. Muren byggdes för att hindra kapitalism och fascister att komma in, enligt SED.

Vad var det för ett land som fanns utanför den 16 mil långa mur som omgärdade Västberlin, så sent som för 25 år sedan?

Det var ett land som påstod sig ha ett flerpartisystem men som hade socialistpartiet som regeringsparti inskrivet i grundlagens första paragraf. Det östtyska parlamentet sammanträdde ett par-tre gånger om året och bara ja-röster förekom.

Säkerhetspolisens (Stasi) makt var enorm och allestädes närvarande. Stasi hade 90000 anställda och en halv miljon informanter. Var sjätte medborgare fungerade vid något tillfälle i livet som uppgiftslämnare, angiverisystemet var utbrett. Runt 250000 östtyskar fängslades av politiska skäl under Östtysklands existens.

Fyra av fem barn skrevs in i partiorganisationer som sjöng samhällsskickets lov. Det var inte så konstigt eftersom de senare inte fick läsa vidare eller tilldelas jobb, utan sådant medlemskap.

Tysklands socialistiska enhetspartis läror tog sig in på vardagslivets alla områden. Dagisbarn fick inte gå och kissa när de blev kissnödiga, sådan individualism var inte tillåten. Istället fanns kollektiva pottraster på daghemmen, där barnen satt på långa pottbänkar och alla fick sitta kvar tills alla hade kissat.

Men de här lärorna är inget att fnissa åt. De fick sitt vedervärdigaste uttryck i hett bly mot dem som inte gjort sig skyldiga till något annat än en längtan efter frihet.

Murarlärlingen Peter Fechter var en sådan. Den 17 augusti 1962, ganska precis ett år efter att "antifascistiska skyddsvallen" börjat uppföras, gjorde han ett djärvt flyktförsök.

Tysklands socialistiska enhetsparti hade gett vakterna i vakttornen order om att skjuta för att döda. Fyra vakter (varav två av de tre som då levde åtalades och fälldes 1997) lydde order när de upptäckte den 18-årige Fechter.

Kulorna gick in i ryggen, höften och buken. Peter levde och låg skottskadad på Östtysklands sida av muren (som bestod av flera murar och hinder). Han skrek. Han vädjade om att bli räddad. Desperata medborgare i det fria Västberlin försökte kasta över första hjälpen-utrustning till Peter.

Östtyskland hyllade senare vakterna som hjältar.

Blodet rann ur kroppen.

Efter en timme skrek Peter inte mer.

Annons
Annons
Annons