Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling: Även efter terrorbrotten är IS-krigaren svensk

Annons

Att kriga för ett islamistiskt kalifat kan knappast betecknas som ett

"Tuffare tag" och hårdare straff har varit melodin i svensk rättspolitik de senaste åren. Såväl socialdemokratiska som borgerliga politiker har försökt få det att framstå som att Fredrik Reinfeldts regering var hopplöst "naiv" på området.

Det finns dock ett icke-försumbart problem med de hårdare bandage som utgör senaste modet. De fungerar inte. Eller i alla fall dåligt. Åtminstone om man ska tro forskningen kring ekonomiska och sociala kostnader av brott och straff.

Bilden av mjäkigheten är också felaktig i sak. Henrik Tham och Felipe Estrada, båda professorer i kriminologi vid Stockholms universitet, konstaterade hösten 2015 att: "Under alliansregeringens åtta år skedde ett tjugotal kriminaliseringar och straffskärpningar och knappt någon minskning av strafflagarnas omfång. Detta är unikt under åtminstone hundra år – världskrigen undantagna."

Professorerna fortsatte: "Om nu forskningen kan påvisa att detta [hårdare straff] inte påverkar allmänhetens trygghet eller utsatthet för brott är det väl ändå rimligt att ifrågasätta grunden till denna ökade lust att straffa?"

Det är alltid enkelt för politiker och debattörer att kräva att en människa som gjort fel ska lida mer. Men det är långtifrån alltid rätt.

Särskilt populärt för tillfället är en idé som framför allt förfäktas av Sverigedemokraterna: att de svenskar som rest till Mellanöstern för att strida för Islamiska staten (IS) ska fråntas pass och medborgarskap, för att nekas inträde när de försöker komma hem till Sverige igen.

Bakgrunden är de uppskattningsvis 300 svenskar som rest till Syrien eller Irak för att strida med IS eller andra islamistiska våldssekter.

I sociala medier har det argumenterats att alla islamister förverkat rätten till svenskt medborgarskap.

Något mer seriösa politiker har insett att människor inte ska göras statslösa, så den lösning som nu diskuteras är att man ska göra processen kort med dem som har dubbla medborgarskap (ett svenskt och ett annat).

På sitt tidsenligt indignerade men samtidigt vaga vis har Moderaterna kritiserat regeringen för att inte vilja utreda frågan. Själva har man dock "inte tagit ställning" ännu.

Förslaget vinner nu gehör på alltfler håll. På liberala Gefle Dagblads ledarsida skrev Bawar Ismail (2/8) att "de personer som anslutit sig till IS och innehar dubbelt medborgarskap eller uppehållstillstånd har självklart förbrukat rätten att vistas och leva i vårt land."

Som intäkt för förslaget tas att så sker exempelvis i Storbritannien, något som också påpekats av Storgöteborgs polischef Erik Nord, som önskat väcka debatt i frågan.

DT:s ledarredaktion är övertygad om att detta är fel väg att gå.

På kort sikt är förslaget dåligt då det inte löser problemet. En eventuell ny lag skulle vara klar och implementerad först efter att IS-krigarna ändå återvänt till Sverige. Detta påpekades också av Försvarshögskolans terrorexpert Hans Brun, som i Svenska Dagbladet (9/8) konstaterade att: "Vi har problem nu. Det här förslaget kommer för sent och har mest karaktären av symbolpolitik."

Ja, en majoritet av de svenska islamisterna är redan hemma igen.

På lång sikt är förslaget farligt då det innebär ännu ett steg mot en mer auktoritär syn på stat och samhälle. Frågan kokar nämligen ner till huruvida det som är fel, fult och ont tillhör samhället eller inte. Ett sådant synsätt tycks alltid leda till godtycklig maktutövning som drabbar minoriteter, men är ändå på frammarsch i världen. Ta Turkiet och Ryssland för att ta några avskräckande exempel.

I fallet IS är det särskilt lätt att hamna i överbudspolitik och bortse från principer som är centrala för det fria svenska samhället . Logiken blir då att i och med att IS-krigarna bränner, våldtar och mördar så förtjänar de i stort sett vad som helst.

Självklart ska vi "ta itu" med krigsbrottslingar som återvänder till Sverige. Men bara för att vi får fler bilder från helvetet betyder det inte att vi ska rättfärdiga huvudlösa inskränkningar av fri- och rättigheter.

Principiellt handlar det om att vi faktiskt inte får ge staten möjlighet att göra vad som helst mot oss medborgare.

Vi har i det här landet klokt sagt att det finns vissa saker som staten aldrig får tillåtas ta ifrån en svensk.

Livet är ett.

Medborgarskapet är ett annat.

Därför står det i grundlagen att "ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket" samt att "ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap."

Det är en ordning som det finns goda skäl för. Förbudet mot landsförvisning ska hindra en styrande majoritet från att förpassa obekväma och högljudda minoriteter ur landet. Kan medborgarskapet upphävas så försvinner det skyddet.

Staten har alltså all rätt att sätta mig bakom lås och bom när jag bryter mot rikets lagar, men jag kan inte fråntas mitt svenska medborgarskap.

Det är klart att man som svensk kan förfäras och vara förbannad över vad andra svenskar gör i världen. Men medborgarskapet måste även fortsättningsvis innebära en rätt för alla svenskar att få komma hem.

Väl hemma får vi alla vara beredda att möta konsekvenserna av vårt agerande. De svenskar som försöker förändra samhället genom våld förtjänar att sitta i fängelse. Men även där kommer de att vara svenskar.

Sverigedemokraterna och Moderaterna får så klart ägna sig åt tom symbolpolitik om de vill det. Men tro inte att förslag som detta hjälper här och nu i kampen mot terrorismen. Mest naggar det bara friheten i kanten.

LÄS MER AV GABRIEL EHRLING :

"Man måste vara beredd på enorma mängder hat" – DT möter 22-årige oppositionsrådet Gustav Ericsson (M) som slutar efter hot

Vad de gjorde var att gräva alliansens grav

Invandrare måste komma i arbete

Annons
Annons
Annons