Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emma Jaenson: Nej, Jesus var varken sosse eller moderat

Annons

En av de stora frågorna inför kyrkovalet den 17 september är politiseringen av kyrkan. Deltar gör både riksdagspartier och politiskt obundna förbund, som POSK och Frimodig kyrka.

Ledamöter av partipolitisk färg är i majoritet i Västerås stift, där Dalarnas län ingår, med över 75 procent av rösterna. Socialdemokraterna är den klart största gruppen både lokalt i Dalarna och på nationell nivå.

En klassisk vänsterstrategi är att patentera historiskt "goda krafter" och göra dessa till socialdemokratiska slagträn. Som prästen Anna Karin Hammar beskrev i Agenda den 10/9 propagerade aposteln Paulus för jämlikhet, och kan därför förknippas med den goda socialdemokratin. Till skillnad från, får man ju anta då, den onda högern. Ja, för Jesus var sosse och Judas var moderat.

Det är inte konstigt att partier vill utöka sin makt inom kyrkan, en organisation med så stort inflytande i samhällsdebatten utgör en utmärkt politisk plattform. Genom åren har kyrkan tagit tydlig ställning för många klassiska vänsterfrågor. Ta exempelvis Israel-Palestinakonflikten, eller de många manifestationer där kyrkan tågat tillsammans med vänsterpartister och syndikalister.

Det blir bara märkligt när dagens vänstervridning förnekas. Men däremot är politiseringen som fenomen knappast nytt, och har även inneburit förhärskande konservatism. Kyrkan som ju historiskt har varit självaste överhögheten, har länge lierat sig med statsmakten. Stat och kyrka separerades trots allt så sent som 2000. Det är därför heller inte särskilt märkligt, i en socialdemokratisk hegemoni som Sverige, att det finns röda drag högt upp i leden.

Det märkliga i sammanhanget är att en stor del av vänstern traditionellt sett varit starkt emot alla typer av religiös makt, eftersom religion ofta har fungerat som ett instrument för att förtrycka och suga ut arbetarrörelsen. Som Anna-Karin Hammar nämnde i Agenda den 10/9 predikade prästerna att arbetarna var djävulens barn, under perioden när arbetarrörelsen var på uppgång. Men under 70-talet hände något. Kyrkan blev allt mer revolutionär i takt med att 68-rörelsen växte.

Hellre än att debattera vilket parti som borde styra inom kyrkan, borde problematiseringen kretsa kring att kyrkan alltid varit i symbios med etablissemanget – så än i dag. Det är klart att ledande socialdemokrater inom kyrkan inte vill erkänna det. De är ju bäst på inkludering och humanism, och har därmed mycket gemensamt med traditionellt kristna värderingar. Att altaret erbjuder en alldeles utmärkt scen från vilken man kan sprida sina politiska idéer är förstås bara ett plus.

Sammansmältningen mellan kyrka och statsbärande partier är ett problem. Vad Svenska kyrkan borde ägna sitt inflytande åt är snarare agera att opposition. Det vill säga ifrågasätta makten, inte vara dess förlängda arm.

Annons
Annons
Annons