Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ehrling: Skadegörelse, slagsmål och narkotika – nu måste Borlänges negativa spiral brytas

Ledare

Annons

Kupolens köpcentrum i Borlänge. Här har 500 brott anmälts det senaste året.

DT har under veckan som gått berättat om den allt hårdare verklighet som råder i och kring Kupolens köpcentrum i Borlänge. Butiksanställda har vittnat om en vardag med allt från oskyldigt stök till knivslagsmål och rånarluvor. Några har beskrivit hur de numera känner stor oro när de ska gå ut till bilen efter avslutat arbetspass.

Antalet polisanmälningar i området har ökat kraftigt. Särskilt alarmerande är att våldsbrotten fördubblats på två år.

Destruktiva och utåtagerande ungdomsgäng – en problematik som inte är ny i Borlänge, men som nu oftare tar sig uttryck vid Kupolen – tycks ligga bakom en betydande del av stöket och våldet. En polisman som intervjuats i tidningen har beskrivit hur "att begå brott kan vara ett sätt att stiga i hierarkin" för den som hamnat på glid.

De ungdomar tidningen talat med vittnar i sin tur om frustration, tristess och rädsla. Stökigt och våldsamt agerande hos några få leder till att många betraktas med misstänksamhet.

En sak ska sägas direkt. Vi kan och ska aldrig acceptera påståenden som att "det finns inget bättre att göra" som förklaringar till ungdomsbrottslighet. Att göra detta vore enbart att nedlåta sig till en djupt pessimistisk syn på såväl människor som samhälle.

Lika lite som någon annanstans i länet eller landet är det Borlänge kommuns ansvar att sysselsätta ungdomar så att de inte snattar eller kastar sten. Tvärtom bottnar problematiken i stor utsträckning i uppfattningen att man som individ inte själv bär ansvar och möter konsekvenser för sina handlingar.

Men med detta sagt så gäller det ändå att vara på det klara över att det alltid är en mängd faktorer som spelar in i den typ av problematik som framkommer i tidningens granskning av säkerhetsläget vid Kupolen. Såväl politiskt som polisiärt går det därför att göra mer eller mindre rätt för att stävja den här typen av skadligt beteende.

Även om man så klart önskar att så inte vore fallet är sociala faktorer – som huruvida föräldrarna har ett arbete att gå till eller är fast i utanförskap, och de ekonomiska förutsättningar som råder i hemmet – starkt bidragande till den frustration som ligger bakom att en människa stjäl eller skadar andra. Ungdomar har i allmänhet små resurser att röra sig med, och att i ett sådant läge stjäla ett par märkesjeans kan motsvara vad man på ett par månader får hemifrån i barn-/studiebidrag.

För att vända utvecklingen krävs inte minst en bred insikt om att Borlänge – som länets största stad, med ett enormt och centralt beläget köpcentrum – möter en typ av utmaningar som mer än annat liknar de som återfinns i och kring landets storstäder. Där har köpcentrum varit utsatta platser i årtionden och man har också dragit flera lärdomar när det gäller hur man ska ta sig an problemen.

I det stora köpcentret Nordstan, precis vid Göteborgs centralstation, har polisen framgångsrikt brutit en spiral av tilltagande gängproblematiken. Erfarenheten därifrån är att även om problem i viss utsträckning bara flytta till andra platser när antalet kameror, ordningsvakter och poliser ökar, så har det ändå stor betydelse när man "tar tillbaka" och fredar centrala områden. Gängen tycks tappa i styrka varje gång de tvingas flytta sina dagliga tillhåll.

Det kan kännas svindlande att jämföra ungdomsbrottsligheten och gängproblematiken i Borlänge med läget i Bronx, Manchester eller Toronto (de två sistnämnda nyligen skildrade i tankeväckande reportage i P1). Men i dessa städer, liksom i miljonprogramsområden som Jordbro och Skogås i Haninge respektive Huddinge, har den politiska slutsatsen varit att det förebyggande arbetet är av avgörande betydelse.

Där ses det inte minst som självklart problemen bekämpas i nära samverkan med befintligt föreningsliv och civilsamhälle, där chansen att fånga upp människor i verkligt meningsfull fritidssysselsättning anses betydligt större än i en nyinrättad kommunal fritidsgård.

En människa som, ung eller gammal, känner att han eller hon tillhör samhället – och är en del av fotbollslaget, föreningen eller församlingen – skulle aldrig medvetet försämra förutsättningarna för det som är positivt i tillvaron genom att förstöra på allmänna platser eller begå brott.

Viktigt är också att ta problemen för vad de är. Den ringa ungdomsbrottslighet som det huvudsakligen rör sig om vid ett köpcentrum har få likheter med, och är inte alls nödvändigtvis någon inkörsport till, tyngre brottslighet i vuxenlivet. Likväl måste brottslighet i unga år tas på stort allvar.

Utmaningen är inte minst pedagogisk. Den unga människa som ertappas med att begå brott måste göras medveten om att ett sådant agerande i vuxen ålder leder till drastiska begränsningar av friheten. Ska man lyckas med detta har föräldrar och andra förebilder sannolikt en större roll att spela än polis.

Annons
Annons
Annons