Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ehrling: Kritiken och granskningen av dagens SD är för dålig

Artikelserie
SD 2017

Ingen politisk strömning i Sverige har det senaste årtiondet haft så bred politisk uppslutning som den att stänga SD ute från politiskt inflytande. Från vänster till höger har man varit överens om att inte "normalisera" partiet.
Fram tills nu.

Annons

Jimmie Åkesson (SD) i riksdagen, där inget annat parti vill samarbeta med hans. Denna ordning motiveras oftast med SD:s förflutna. Men även år 2017 finns starka skäl för att det bör förbli så.

Innan SD:s riksdagsinträde 2010 var strategin att inte befatta sig med partiet överhuvudtaget. Jag arbetade då sedan några år på Studieförbundet Vuxenskolan, en av de organisationer som politiker vände sig till med förhoppning om att föreningsliv och folkbildning skulle förmå göra något åt vad man uppfattade som en värderingsmässig förflackning hos svenskarna.

Trenden var då så pass tydlig att det framstod som närmast ofrånkomligt att SD skulle leta sig in i riksdagen. Ångesten och obehaget inför den insikten, i såväl politik som föreningsliv, var påtaglig. Ja, vi hade nog alla en klump i magen.

Hade väljarna inte lärt sig någonting av att ha sett högerpopulistiska och främlingsfientliga Ny Demokrati implodera till allmän beskådan? Snart skulle vi alltså ha ett långt värre parti i politikens finrum.

De politiker som tidigt tog debatten med SD blev kraftigt ifrågasatta. Men det var uppenbart att framryckningarna påverkade politiken, både på kort och på lång sikt.

Helt nya politiska satsningar såg dagens ljus. Bland de jag själv uppfattade som mer anmärkningsvärda var att alliansregeringen 2008, med skolan som nav, och med ekrar in i ett antal andra samhällsinstitutioner, satsade på vad man kallade en förstärkt gemensam värdegrund. (Läs: Skolan skulle komma till rätta med både främlingsfientlighet och hedersförtryck.)

Även efter att SD kom in i riksdagen 2010 famlade de andra partierna kring hur de skulle förhålla sig till partiet och de åsikter framgången gav uttryck för.

Strax innan valet 2014 sa statsminister Fredrik Reinfeldt (M) det han borde ha sagt två år tidigare: Öppna era hjärtan!

Alla vet vad som hände sedan.

LÄS ÄVEN:

RUNNBERG: "Lägg etikettdebatten till den politiska historien nu"

Den senaste tiden har flera ledarredaktioner argumenterat för att den borgerliga oppositionen i riksdagen – på ett eller annat sätt, förr eller senare – bör göra gemensam sak med SD för att putta den vänsterminoritet som nu styr landet av banan.

Det här är ingen sådan text.

För DT:s ledarredaktion måste allianssamarbetet, om det även i framtiden ska ha ett existensberättigande, syfta till större saker än att se till att landet inte leds av en socialdemokrat. Det måste, som under Reinfeldt, handla om en ekonomisk politik för lägre skatter på arbete, reformer av välfärdssystem och lägre trösklar in på arbetsmarknaden, samt, inte minst, en fortsatt svensk utveckling mot globalisering, fri rörlighet, internationell samverkan och en fortsatt europeisk integration.

För oss är det givet att en generös flyktingpolitik hör hemma i en sådan ekvation – ett ställningstagande vi motiverat i flera tidigare texter.

LÄS ÄVEN:

EHRLING: "När ska S sluta hyckla och erkänna sitt eget ansvar i normaliseringen av SD?"

M-ledaren Anna Kinberg Batra menar att det går att förena de värden som kännetecknat allianssamarbetet med att i varje beslut göra sig beroende av ett nationalistiskt, främlingsfientligt och, i välfärdsfrågor, inte sällan vänsterpopulistiskt parti – SD.

Vi håller inte med.

Men vi ser ändå att det finns skäl för liberal självkritik.

Det har skrivits mängder av artiklar kring SD:s och inte minst SD-politikers rötter i svensk nazism. Flera djuplodande journalistiska insatser har också gjorts för att skildra hur detta arv än i dag präglar partiet. Allra mest grovt blir det när SD-politikerna tror att ingen ser och hör på.

Jag tänker bland annat på David Baas Bevara Sverige svenskt - ett reportage om Sverigedemokraterna (Albert Bonnier förlag, 2014), Per Svenssons Vasakärven och järnröret – Om den långa bruna skuggan från Lund (Weyler förlag, 2014), och nu senast Håkan Holmbergs rapport Den farliga mångfalden – Om Sverigedemokraternas världsbild (Arena idé/Frisinnade klubben, 2017).

Men även om SD:s historia, och alla exempel på hur SD-politiker ger uttryck för rasistiska eller antisemitiska åsikter, är fullt tillräckligt för att en stor majoritet av befolkningen aldrig skulle stödja partiet, så är det uppenbart att det inte räcker för att övertyga de uppåt 20 procent som i många opinionsmätningar säger de att hade röstat på partiet om det vore val i dag.

LÄS ÄVEN:

EHRLING: "Anna Hagwall (SD) är en antisemitisk och okunnig politiker"

Än lättare lär dessa skildringar väga hos de drygt 24000 personer som numer är medlemmar i SD (fortsätter trenden har partiet snart fler medlemmar än "folkrörelsepartiet" C). Utan att någonsin glömma var SD kommer ifrån, så måste kritiken och granskningen av partiet handla mer om vad partiet står för i dag, och varför det också nu vore farligt att göra sig beroende av dem.

Detta kommer att vara ledstjärnan i ledarredaktionens fortsatta arbete, och också i den serie ledarartiklar och krönikor som nu inleds.

Nästa del publiceras onsdag 22/3 och handlar om hur etiketter som "rasistiskt" och "odemokratiskt" används alltför lättvindigt i beskrivningarna av partiet, och varför detta är kontraproduktivt om målet är att främja en annan samhällsutveckling än den SD vill se. Del tre till fem i serien är exempel på hur vi på DT:s ledarredaktion tycker att man – med god grund i dagspolitiskt agerande – kan förklara varför det även år 2017 är en dålig idé att göra sig i varje läge beroende av SD. Inte minst kommer vi att visa vilket parti SD är i Dalarna, där vi lever och verkar.

SD har nazistiska rötter och företräds av politiker som gång efter annan uttrycker sig rasistiskt och nedsättande. Men de sitter också i riksdagen, i landstingsfullmäktige, i samtliga Dalarnas kommunfullmäktigen. De har i mätningarna stöd av en femtedel av svenskarna och gör anspråk på att förfoga över våra gemensamma skattemedel, styra skola, vård och omsorg. SD:s politiker uppbär, liksom företrädare för alla andra partier, offentliga arvoden.

Därför ska SD också stå till svars här i dag. Den kritiken och granskningen måste uppdateras.

Annons
Annons
Annons