Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carl Melin: Debatten om vänstervridningen i public service är farlig

Ledare

Annons

Carl Melin är fil. dr i statsvetenskap och tidigare ordförande för SSU Dalarna. Uppväxt i Ludvika.

Häromveckan blev det i praktiken klart att Ulf Kristersson blir ny moderatledare. Strax efter publicerade Ekot i Sveriges Radio en föga smickrade sammanfattning av Kristerssons karriär. Uppdraget som MUF-ordförande nämndes, men inte att han varit kommunalråd i Strängnäs, borgarråd i Stockholm och socialförsäkringsminister.

Därutöver räknades ett antal mer eller mindre verkliga skandaler upp. En del relevanta, som hur han fick en lägenhet avsedd för behövande kvinnor och en del irrelevanta, som att han i en skruvad debatt kallades rasist vid en tidpunkt då han fått MUF att ta ställning för fri invandring. I sin helhet gav listan en vriden bild av en politiker som rätteligen kan kritiseras för sin tid som ansvarig för sjukförsäkringen. Men som också är en klok och erfaren person och en av få ledande politiker som faktiskt försöker föra längre intellektuella resonemang. Ekots lista togs ner snabbt och redaktionen bad om ursäkt.

Där hade debatten kunnat stanna, men i stället uppstod en debatt om vänstervridningen i Sveriges Radio. Den legitima kritiken mot Ekot övergick i att en del politiker till och med antydde att det skulle motverkas med ökad politisk styrning av Sveriges Radio. Visst jobbar det få moderater på Sveriges Radio, men det finns också få socialdemokrater. Och de enda radiochefer i modern tid som haft partibok är moderaten Mats Svegfors och liberalen Peter Örn. I verkligheten spelar detta liten roll. Ekot granskar alla makthavare. I veckan avslöjade de exempelvis att rikspolischefen lämnat ut känslig information.

Självklart ska publiceringar kunna kritiseras, och Ekots lista var riktigt dålig. Redaktionen gjorde därför rätt som bad om ursäkt. Men den efterföljande debatten är farlig. Vi ser hur politiker i flera länder begränsar mediernas frihet. I Ryssland mördas kritiska journalister, i Turkiet fängslas dem, och i Polen och Ungern beskärs pressfriheten. USA har en president som regelmässigt angriper journalister och dömer ut granskande journalistik som fake news. Många av Trumps anhängare tror därför inte på fakta när dessa inte stämmer överens med det som presidenten hävdar.

Även i Sverige lever många journalister under hot. En studie från Göteborgs Universitet visar att var tredje journalist har utsatts för hot under det senaste året. Flera så allvarliga att de har lett till åtal. Många lever under skyddade identiteter och en del avstår mer eller mindre medvetet från att skriva om saker som de vet kan provocera.

När den politiska klassen väljer att hoppa på journalister i gemen bidrar den till ett samhällsklimat där det blir mer accepterat att hota och kritisera journalister. När en ledande sverigedemokrat som Linus Bylund kallar journalister för nationens fiender vet vi vad det kan innebära när sådana partier får makt.

Fria medier är en förutsättning för demokratin och ett fritt samhälle. Journalister som har fel ska kritiseras men det är viktigt att inte mediekritiken förs i ett sådant tonläge att pressfriheten ifrågasätts. De enda som skulle tjäna på svagare medier är de makthavare som skulle få det lättare att undandra sig eller avfärda granskning.

Annons
Annons
Annons