Är det värt priset?
Relaterat
Ännu ett OS är snart till ända. Sverige har gjort bra ifrån sig genom att överträffa medaljskörden, dessutom av ädlare valörer, från förra gången det begav sig. Men det räcker uppenbarligen inte. Redan börjar röster höjas för nya elitsatsningar. Till vilken nytta kan man fråga sig? Av folkhälsoskäl, svarar säkert någon. Enligt så kallade förståsigpåare får vi alla en psykologisk kick av svenska framgångar. Som i sin tur gör att vi mår lite bättre för stunden.
Dessvärre noteras motsatt effekt när svenskarna inte förmår leva upp till högt ställda förväntningar.
Nationell prestige, är ett annat svar på frågan. Ju mer auktoritärt ett lands styrelseskick är desto viktigare är det att utmärka sig på idrottsarenorna. Och desto smutsigare och inhumanare blir metoderna för att uppnå detta mål. Vem minns inte pillermonstren i det forna östblocket. Även om dopningsvågen tack vare förfinade kontrollinstrument tycks ha stillats hjälpligt finns nationer som på andra sätt är beredda att riskera unga människors både fysiska och psykiska hälsa för några metallbitars skull.
Även i det avseendet tar Kina täten med god marginal. Där förefaller inget pris vara för högt för att få framstå som idrottsvärldens gigant. Talangfulla barn specialdrillas i särskilda idrottsfabriker. De får inte träffa sina familjer på flera år. Så var fallet med simhopperskan och guldmedaljören Wu Minxia, som inte ens fick veta när hennes mamma blev cancersjuk för åtta år sedan. Hon är bara ett exempel på den omänskliga behandling de blivande stjärnorna utsätts för.
Och Kina är långt ifrån ensamt om denna förkastliga barnsyn. Inte ens här i Sverige kan vi slå oss för bröstet. I tidningen Expressen slår före detta SOK-läkaren Klas Östberg larm om hur Sverige misshandlar sina gymnastikbarn. Han berättar om undernärda tio-tolvåringar som tränar 30 timmar i veckan och som tvingas tävla med frakturer. Som läkare säger han sig träffa många tidigare elitsatsande ungdomar med såväl kroniska fysiska skador som psykologiska problem som ätstörningar.
Innan vi beslutar om nya elitsatsningar inför OS i Rio om fyra år bör vi allvarligt fråga oss om de kommersiella och prestigemässiga effekterna av dessa väger tyngre än unga människors liv.
Så länge idrotten får vara lek, glädje och gemenskap fostrar den både fysiskt och socialt. Tyvärr har vi inte sett mycket av den varan under de gångna OS-dagarna. Ingen bryr sig längre om de olympiska spelens grundare baron Coubertin, men låt oss ända avrunda med denne hedersmans mest kända uttalande: ”Det viktiga är inte att vinna, utan att delta”.
