Svagt betyg åt myndigheter
Relaterat
En bra måttstock på graden av demokratisk vidsyn i ett samhälle är hur vi behandlar personer med olika former av funktionsnedsättning. Av tradition har Sverige hållit sig i framkant på det området. På många sätt har vi varit en föregångare i att anpassa offentliga miljöer till målgruppen. Sedan januari 2011 har Sverige även förbundit sig att följa FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Med denna som ledstjärna har en nationell strategi för funktionshinderpolitiken för de närmaste åren utarbetats.
Med tanke på ovanstående kan vi tro att allt är frid och fröjd. Så är långt ifrån fallet. Det framgår med önskvärd tydlighet av rapporten "Så tillgänglig är staten" från Handisam, det statliga verk som har frågan på sitt bord. Syftet med undersökningen var att få en uppfattning om i vilken utsträckning tillgänglighetsarbetet anammats av myndigheterna själva. Svaren från de över 300 myndigheter som ingått i granskningen är ingen upplyftande läsning. Diplomatiskt konstateras inledningsvis att "arbetet med att göra myndigheterna tillgängliga för alla medborgare oavsett funktionsförmåga går långsamt framåt". Den dystra sanningen är dock att i många avseenden återstår det mesta att göra.
Av resultatet framgår att endast en av fyra myndigheter uppfyller tio eller fler av de tretton grundläggande kriterierna för tillgänglighet. Var tredje myndighet saknar fortfarande en handlingsplan för hur lokaler, verksamhet och information ska bli tillgängliga för alla. Drygt en av tre har avsatt pengar för att förbättra den generella tillgängligheten. Bara fyra av tio uppger att de ställer krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning. Så få som hälften har inventerat sin kommunikation ur tillgänglighetssynpunkt. Om myndigheternas lokaler i regel uppfyller de elementära kraven för fysisk tillgänglighet är tillgängligheten betydligt sämre för personer med nedsatt syn eller hörsel. Drygt hälften av myndigheterna har inte kontrastmarkerade dörrar och trappsteg, taktil makering på hissknappar och syntetiskt tal i hissar. En tredjedel saknar hörselteknisk utrustning i en eller flera lokaler.
Det här ser naturligtvis mycket illa ut. Vi har rätt att förvänta oss att de myndigheter som ska gå i bräschen för en utveckling mot större tillgänglighet i samhället först och främst ser om sitt eget hus.
