Spion i prästkrage
Relaterat
Den svenske präst som tidigare avslöjats som Stasiagent var inte bara en av nästan 200 000 mer eller mindre sporadiska rapportörer, utan elitspionen IM Thomas som under 25 års tid regelbundet informerat sina uppdragsgivare om såväl svenska biskopars som studenters förehavanden. Det står klart sedan hans sönderrivna akt rekonstruerats. Efter att först ha förnekat allt samröre med den fruktade östtyska underrättelsetjänsten erkänner och ångrar han nu sina gärningar.
Det hedrar honom. Samtidigt känns det som en omvändelse under galgen. Den före detta prästen, som även är aktiv lokalpolitiker, har åtskilligt att förklara innan han kan räkna med öppningar i det berg av avsky som den här typen av handlingar framkallar. Att ange vänner och bekanta för en främmande makt är illa nog. Om vederbörande dessutom avlagt prästlöfte flerdubblas skuldbördan. I tron att tystnadsplikten respekterats har människor vänt sig till honom i själavårds- och andra känsliga ärenden. Istället kan de ha blivit förrådda på Judasvis.
Från Stasis horisont måste han dock ha varit den perfekte medarbetaren. Vem misstänker en Gudsman för spioneri? Men han var långt ifrån ensam om att gå den östtyska kommunistregimens ärenden i Sverige. 23 år efter Berlinmurens fall pågår arbetet med att utforska spionorganisationens enorma arkiv oförtrutet. Med jämna mellanrum dyker nya svenska namn upp på rapportörlistan. Varje gång så sker får vi en allvarlig påminnelse om att det alltid finns personer som av ideologiska, ekonomiska eller andra skäl är villiga att svika sitt land och de demokratiska värden vi håller högt.
Ändå är det inte självklart hur vi ska förhålla oss till dessa obehagliga mementon från det förflutna. Är det inte vettigast att dra ett stort streck över alltihop och istället inrikta oss på framtiden? DDR och deras ideologiska medbrottslingar bakom järnridån har ju ändå förpassats till sin rättmätiga hemvist i historiens massgrav. Det är ett ohållbart resonemang. Även om de i effektivitet och noggrannhet inte på långa när kan mäta sig med Stasi finns fortfarande regimer som tystar opposition genom att ge sken av att veta allt om alla. Ingen ska få känna sig säker för någon. Medborgarna i dessa paranoida stater behöver vårt moraliska och aktiva stöd för vända utvecklingen till det bättre. Inte desto mindre måste vi i detta digitaliseringens tidevarv ständigt vara på vår vakt mot tendenser till demokratividrig övervakning av medborgare även i vårt eget land.
