Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) är i blåsväder igen. Två gånger förra året har riksdagen röstat för att regeringen ska riva upp den så kallade 180-dagarsregeln i sjukförsäkringen, som bland annat säger att den sjukskrivne ska prövas mot hela arbetsmarknaden. Hänsyn tas alltså inte till vad personen hade för arbete före sjukskrivningen.

I en intervju med TT sade Kristersson att "det inte är ansvarsfullt att med berått mod gå tillbaka till ett gammalt begrepp som vi vet hade samma problem som dagens", vilket oppositionen tolkar som Kristersson sätter sig över riksdagsbeslutet. Det fick Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna att överväga en misstroendeomröstning mot ministern.

Kristerssons reaktioner är förståeliga. Att återvända till ett system som hade stora brister är ett steg tillbaka i tiden. Principen att efter sex månader se över möjligheterna att ta ett annat slags jobb än det man hade före sjukskrivningen är bra. Men att gå emot riksdagen kan ses som en skymf mot demokratin, och ger klara minuspoäng inför framtida val. Regeringen ansvarar inför riksdagen, inte tvärtom, även om regeringen rent juridiskt inte är skyldig att följa ett utskottsinitiativ.

Den 1 mars återkommer regeringen med sin bedömning. Det återstår att se ifall oppositionen driver igenom hotet om en misstroendeomröstning. För att avsätta ett statsråd krävs att en majoritet av riksdagsledamöterna röstar ja, vilket innebär att alla oppositionspartier måste vara överens. Bara fem gånger har riksdagen röstat om en misstroendeförklaring. Två gånger har hotet haft en direkt verkan. 1981 tvingades regeringen att avgå och 1984 sade justitieminister Anna-Greta Leijon tack och adjö.

Under presskonferensen i går eftermiddag bad Kristersson om ursäkt ifall han uttryckt sig slarvigt eller gett intryck av att han inte respekterar riksdagens beslut. Sven-Erik Österberg (S), godtog ursäkten direkt och lät meddela att S lägger ner planerna på en missförtroendeomröstning. Ett offentligt politiskt käbbel var tillfälligt löst, åtminstone mellan två parter.

Kristersson må ha låtit tungan slinta. Men han är ändå i sin fulla rätt att tycka illa om ett riksdagsbeslut, även om han inte har samma rätt att strunta i det.