Det är Socialdemokraterna väl unt att äntligen få uppleva en framgång i väljaropinionen. Söndagens väljarbarometer från Sifo ger partiet en rejäl uppgång. Om det hade varit val i dag skulle partiet ha fått stöd av 29,2 procent av väljarkåren. Den mest rimliga anledningen till partiets framgång är den nye partiledaren Stefan Löfvens inträde på scenen. Han har av naturliga skäl inte hunnit uträtta särskilt mycket politisk, men i den utsatta position som Socialdemokraterna befunnit sig under och efter Juholt-perioden har den nye ledarens trygga utstrålning varit tillräcklig för att nå en framgångseffekt.

Sifo-mätningen ger inget belägg för att det sammantaget blåser några tydliga vänstervindar över landet. Trots en besvärlig ekonomi och fortsatta problem med hög arbetslöshet är det enbart Socialdemokraterna i det rödgröna blocket som noteras för plussiffror. Såväl Vänsterpartiet (-2,1 procentenheter) som Miljöpartiet (-1,3 procentenheter) backar i jämförelse med mätningen i januari. Inom alliansen är det något uppåt för Centerpartiet (­0,6) och Folkpartiet (0,9) medan Kristdemokraterna tappat (0,4) procentenheter och skulle, om det varit val i dag, ha hamnat utanför riksdagen. Partiet får nämligen totalt 3,8 procent. Moderaterna har lyckats behålla ställningen sedan januari, 32,9 procent. Mellan blocken skiljer det nu 1,9 procentenheter.

För Stefan Löfven är väljarmätningen givetvis en personlig framgång. På kort tid har hans blotta närvaro inneburit att S-sympatisörer som i sin besvikelse under Håkan Juholts ledarskap sökt sig till Vänstern eller Miljöpartiet valt att återgå till Socialdemokraterna i hopp om att partiet ska stå att känna igen när den nye partiledaren blivit varmare i kläderna. Det vilar således ett stort ansvar på Löfven att rätt förvalta det förtroendet. Det kan bara ske genom politiska initiativ. Sympatisörerna väntar fortfarande på tydliga signaler om innehållet i Stefan Löfvens politik.

Men Stefan Löfven gör klokt i att skynda långsamt. Det är fortfarande långt till nästa valrörelse och med tanke på alliansregeringens utsatthet i riksdagen finns det ingen anledning att forcera fram förslag i populistiskt syfte. Dem vi hittills sett tyder knappast på någon väldigt kraftmätning i riksdagen. Men i takt med ökad arbetslöshet och behov av en tuffare ekonomisk politik lär tonläget förändras.