Statsminister Fredrik Reinfeldts (M) utspel om att höja pensionsåldern till 75 år väckte ramaskri i vissa led. Missförstånd och feltolkningar, både medvetna och omedvetna, cirkulerade runt. Kritiker passade på att måla skräckbilder av sjuka åldringar i rullator som tvingas jobba trots att kroppen säger ifrån.

Givetvis är sanningen mer nyanserad än så. Sjuka behöver inte jobba, och förändringarna gäller inte alla. Förslaget ligger helt i tiden; med en stigande medellivslängd måste tiden i arbetslivet justeras. Allt fokus på pensionsåldern riskerar dock att kasta skugga på den höga etableringsåldern hos svenska ungdomar. Att svenskarna behöver arbeta mer och längre gäller inte bara äldre.

Sverige är det land i världen som har högst etableringsålder på arbetsmarknaden; inte förrän vid 28 års ålder har genomsnittssvensken hittat ett stabilt jobb. Utvecklingen har gått snabbt. Under åren 1988-1990 var etableringsåldern runt 21 år för båda könen.

Vems problem är det då att svenskarna drar ut på inträdet på arbetsmarknaden? Att förlänga ungdomsåren har sitt pris. Ett sent inträde på arbetsmarknaden gör att både samhället och individen förlorar pengar. Enligt beräkningar från Svenskt näringsliv kan en enskild person tappa en miljon kronor i lön under livet, och staten uppemot sju miljarder.

Att sänka etableringsåldern görs inte i en handvändning. Det handlar om att förbättra förutsättningar för att unga vuxna lättare ska kunna få jobb, bland annat genom längre och bättre praktik och ett ökat samarbete mellan högskola och arbetsgivare. Frågan om ungdomslöner är också värd att utreda om regeringen kan hitta ett system som inte orsakar lönedumpning och missbruk.

Faktum är att många unga utbildar sig för att de inte hittar jobb. Studierna i sig blir en sysselsättning och ett sätt att försörja sig. Därför finns det anledning att ifrågasätta om ämnen som inte är av akademisk karaktär ska ge rätt till studiestöd. Fristående kurser i fotbollshistoria och magi må vara hur intressanta som helst, men hör hemma i hobbysektionen av högskolekatalogen.

En av arbetslinjens centrala idéer är ett ekonomiskt hållbart samhälle. Med ett sviktande skatteunderlag måste arbetslivet förlängas, från båda hållen. Därmed inte sagt att alla ska arbeta under samma villkor.