Ungdomslöner värt ett test
Relaterat
Lennart Gabrielsson, folkpartistiskt kommunalråd i Sollentuna, vill på prov införa ungdomslöner i kommunen. Personer under 25 ska erbjudas jobb i offentlig sektor mot en månadslön på 12 000 kronor, eller 75 procent av lägstalönen. Gabrielsson ser förslaget som en möjlig väg att gå i syfte att minska ungdomsarbetslösheten. Inte helt oväntat stöter förslaget på mothugg från fackligt håll. Kommunal, det största fackliga förbundet bland offentliganställda, befarar att systemet, om det infördes, skulle kunna leda till att ordinarie arbete utförs till lägre lön. Fackförbundets avtalssekreterare Lenita Granlund menar att lönen i stället ska höjas och villkoren förbättras.
Det är riktigt att det finns låglönegrupper i offentlig sektor vars arbeten borde värderas högre. Men så länge som det inte finns några alternativa arbetsgivare för hundratusentals anställda i offentlig sektor, är risken stor att löneutvecklingen inte blir den önskade. Det borde ändå inte betyda att fackförbunden gör tummen ned för ett försök med ungdomslöner. Blott konstaterandet, från Sveriges kommuner och landsting (SKL) att det behövs 420 000 nya medarbetare till välfärdssektorn fram till år 2020 är en signal om att kommuner och landsting måste bli öppna för olika modeller i rekryteringsarbetet.
En tredjedel av medarbetarna i välfärdssektorn, 330 000 personer, når pensionsålder fram till 2020. Samtidigt kommer andelen äldre och unga i befolkningen att öka, vilket ökar efterfrågan på de tjänster som välfärden erbjuder. De regionala skillnaderna i rekryteringsbehov är påtagliga. I många glesbygdskommuner medför en åldrande befolkning att det kan bli svårt att rekrytera till vård och omsorg, medan fler barn och unga i storstäderna leder till större rekryteringsbehov i skolan och förskolan än i andra delar av landet.
Om parterna på arbetsmarknaden ska bli trovärdiga med sina upprepade påtalanden om att ungdomsarbetslösheten är ett allvarligt samhällsgissel, gäller det att ha ett öppet sinne när det erbjuds förslag som i praktiken skulle uppfylla två goda syften, dels minskad arbetslöshet bland unga, dels fler händer som får testa hur det är att jobba inom vård och omsorg. Det borde i varje fall vara möjligt att våga ett tidsbegränsat försök i enlighet förslagsställarens intentioner. Gärna i fler kommuner än Sollentuna.























Senaste kommentarerna:
Skrivet 8 feb 2012 16:56 Lasse Svensson Avdelningsordförande Vision Borlänge (Ej registrerad)
Nej nej och åter nej!!
Ett mycket dåligt förslag, som en följd av ett sådant förslag så måste hyror, matpriser, försäkringar etc... också sänkas för denna grupp och vad har vi då åstadkommit?? Ett förslag som gör sig allra bäst i en vedkamin el. dyl!
Skrivet 8 feb 2012 08:51 Jean-François Loise M (Ej registrerad)
Förr i, en inte så avlägsen tid, var det var en självklarhet att ny utbildad eller lärlingar inte fick samma lön som en erfaren arbetare. Detta grundades på att man inte kunde kräva samma arbetskapacitet av oerfaren personal under lärotiden. Nu trots att ingenting har i grund förändrat, kräver ungdomar utan yrkeserfarenhet samma lön, trots att deras produktion kapacitet är begränsad.
Som fjortonåring började jag arbeta som lärling elektriker. Lönen var inte i paritet med en elektriker med tre års utbildning och två års erfarenhet. Detta upplevde jag inte som orättvis, men som välgrundad. Det borde vara en självklarhet att lönen sätts efter arbetsförmågan.
Skrivet 7 feb 2012 20:58 Leif Lindström (v) (Ej registrerad)
"en månadslön på 12 000 kronor, eller 75 procent av lägstalönen." Ska tydligen vara en bra idé.
En ännu bättre idé vore ju att införa 75 procent av högsta lönen för att på så vis kompensera ungdomarnas 75 procentiga lägstalön upp till normal lägsta och ingångslön. Men det är klart, det är ju så omodernt med rättvisa.
Skrivet 7 feb 2012 11:56 Birgitta Pettersson (Ej registrerad)
En anledning till att jobba är ju att man skall försörja sig själv och inte ligga det allmänna till last. Men folkpartiet tycker det räcker med att man jobbar - (i vems tjänst?) Skall socialvården stå för mellanskillnaden mellan lön och vad man anses behöva för att klara hyra och mat och andra nödvändiga utgifter?