I förra veckan meddelade Region Dalarnas ordförande att man lägger ned arbetet på att avskaffa Dalarna som en egen politisk enhet, det vill säga skapandet av en storregion i Svealand till 2014.

Tidigare har andra medier haft rubriker som faller platt och fiasko för denna de senaste årens mest omhuldade fråga bland de politiker som tror på stordrift som det saliggörande för nästan allt inom den moderna demokratin.

Det finns dock lärdomar att dra från denna fråga och dess hantering i Dalarna. Detta alldeles bortsett från att de argument som har använts för att motivera länet Dalarnas försvinnande, inte har varit hållbara.

Ett yttersta bevis på detta fick vi när SvD publicerade data ur befolkningsstatistiken 2011. Ur denna framgår att de flesta inflyttarna till Storstockholmsregionen förra året kom från, just det, Västra Götaland och Skåne. Detta innebär att de sedan länge etablerade storregionerna inte på något vis bidragit till en mer balanserad utveckling i landet. Även från Uppsala sker en kraftig inflyttning till Stockholm trots att man nu räknas som storstad i svensk bemärkelse. Sammankopplingen med Stockholm förstärks hela tiden vilket visar att förslaget att lägga en regiongräns söder om Knivsta har varit helt orealistiskt.

Ett stort misstag har varit att först rita kartan, Gävle, Dala, Uppsala, och sist göra en så kallad SWOT över styrkor och svagheter i den egna regionen, vilket man enligt uppgift höll på med under hösten. Självfallet ska man börja med analysen och sedan rita kartan. Detta tog det fyra år av förhandlande för att inse.

Det är vidare uppenbart att förhandlandet inte har lyckats skapa ett genuint förtroende mellan de inblandade parterna. Uppgörelser som proklamerats som klara har sedan parterna börjat granska detaljerna spruckit på löpande band. Vad detta innebär för framtida samarbete inom sjukvård och infrastruktur återstår att se.

Storregioner har hela tiden varit elitens och byråkratins projekt. Väljarna fick knappast någon vägledning i 2010 års val därför att frågan tegs ihjäl mycket medvetet. De flesta politiker ville eller tordes inte tala om vad man stod i denna fråga!

Exempelvis i landstinget fördes förhandlingarna under stort hemlighetsmakeri tills Ingalill Persson blev ordförande 2010. Nu rapporteras det regelbundet i styrelsen.

Partierna måste nu nyttja pausen i förhandlandet till att bredda debatten och föra in den demokratiska aspekten i finrummet. Den relevanta frågan är: Måste man acceptera en mycket långtgående koncentration av makten i form av storregioner för att staten ska avstå en del beslutsfattande till regionnivån?

Jag menar att den närmaste tiden måste utnyttjas för att identifiera relevanta samarbetsområden mellan län och landsting i Mellansverige. En del är känt, annat kan ha tillkommit genom fyra års förhandlande. I vilket fall som helst är det sjukvårdens struktur som måste vara avgörande.

Övriga verksamheter är för små till volymen för att få bestämma dagordningen.

Praktisk nytta för medborgarna är en rimlig ledstjärna. Här kan avtalet med Västmanland om gränsöverskridande sjukvård vara ett gott exempel.

En konsekvens som knappast diskuterats är hur storregioner påverkar partistrukturen i landet. Min uppfattning är att dessa är en effektiv motor för ett tvåpartisystem. Bara moderaterna och socialdemokraterna kommer att vara garanterade platser från exempelvis Dalarna i en kommande storregionstyrelse. Övriga partier får förhandla med sina granndistrikt om representationen. Detta förutsatt att en styrelse får ett antal ledamöter som gör den funktionsduglig.

Göran Engström (C)

är landstingspolitiker från Söderbärke