Utrikesminister Carl Bildts (M) genomgång av regeringens deklaration kring den svenska utrikespolitiken bjöd knappast på någon stor dramatik. Även om det förekom en del brösttoner i debatten råder det ingen tvekan om att de båda blockalternativen i allt väsentligt har en gemensam syn på grunddragen i utrikespolitiken. Oppositionens presentation av ett gemensamt ställningstagande om utrikespolitiken blev inslaget som kryddade tillställningen.

Men i avsaknad av en enig syn på bland annat Sveriges engagemang i Afghanistan, blev oppositionens dokument ett tacksamt bidrag till Carl Bildts arsenal för att raljera med de rödgröna som anhängare av Castro-kramare och Taliban-tolererare. Sannolikt var det i går också första gången någonsin som en vänsterpartist haft ett socialdemokratiskt utrikesmandatmandat i Sveriges riksdag. En sådan ordning skulle aldrig ha varit möjlig under Tage Erlanders, Ingvar Carlssons eller Görans Perssons partiledarskap.

Det tydligaste budskapet i utrikesministerns deklaration var konstaterandet att Sveriges utrikespolitik numera är en del av den gemensamma europeiska utrikespolitiken, vilket innebär att Sverige ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland. Samtidigt förväntar sig Sverige att få hjälp om vi skulle drabbas.

Socialdemokraternas Urban Ahlin ifrågasatte regeringens trovärdighet med tanke på Folkpartiets uppfattning att Sverige ska anslutas till Nato. Ahlin ville också ha besked om Sveriges förhållande till Ryssland, men Carl Bildt blev svaret skyldig. Ahlin tyckte för övrigt att utrikesdeklarationen var visionslös och orkeslös. När han sedan anklagade Carl Bildt för bristande engagemang för de jordbävningsdrabbade på Haiti, blev den socialdemokratiske talesmannen närmast patetisk. Ahlin talade mot bättre vetande eftersom han borde ha kunskap om det stöd som Sverige bidragit med i olika former.

2010 års regeringsdeklaration och debatten om den svenska utrikespolitiken kommer inte att gå till historien som en oförglömlig duell mellan de politiska blocken. Men varslade om intressanta duster när de rödgröna tydligare satt ned foten kring en genomarbetad utrikespolitik. Nu var det bara en tuffare attityd mot Israel i den svenska Mellanösternpolitiken som stack ut.