Vad är det egentligen vi bevittnar och hur kommer vår tilltro till experter och rättsväsendet att långsiktigt påverkas? Varje nytt inspel kring denna märkliga kriminalhistoria med återkommande tveksamhet väcker också en känsla av misstro.

I dagarna är det ett år sedan som advokat Thomas Olsson lämnade in en resningsansökan för seriemördaren Thomas Quicks räkning. Strax före jul kom hovrättens väntade beslut om att gå Quick tillmötes: Rättegången i det så kallade Levi-fallet, som 1997 ledde till en morddom mot Quick, ska göras om.

I förrgår smulade Sveriges kriminaltekniska laboratorium, SKL, sönder ett tekniskt bevismaterial i en helt annan mordrättegång, den som 1998 ledde till att Quick fälldes för mordet på en nioårig flicka i norska Drammen.

Hedemora tingsrätt noterade i domen: "Att om de rester av organiskt material och de föremål man funnit i nämnda skog således inte kan binda Thomas Quick till Therese, talar de dock i någon mån för att hans berättelse är riktig."

SKL konstaterar att det fyndet inte härrör från människa eller djur. Ett DNA-test utesluter att det kan röra sig om en benbit.

Överåklagare Björn Ericson som leder den samlade översynen av tidigare domar mot Quick, eller Sture Bergwall som han numera heter, framhåller visserligen att det inte går att dra för långtgående slutsatser av rapporten från laboratoriet.

Nej, det är det säkert ingen som vågar göra. Det har gått många år sedan rättegången genomfördes och det bakomliggande utredningsmaterialet är omfattande. Men när nu ett fynd i domstolens eget material måste uteslutas som bevismaterial, kan det heller inte längre stärka domen. SKL:s utlåtande kommer i stället ha betydelse för styrkan i en ny resningsansökan.

Quicks återtagande av sina erkännanden och de spektakulära tv-intervjuerna med honom, har satt igång en process som vi inte vet hur den kommer att sluta. Det är svårt att tro att Thomas Quick skulle vara skyldig till alla de åtta mord han har dömts för. Den uppfattningen växte sig stark långt innan han själv valde att ta tillbaka sina tidigare erkännanden.

De nya uppgifter som journalisten Hannes Råstam fortlöpande förmedlar kring de påstådda Quickmorden är besvärande för experter, åklagare och domstolar, men viktiga för granskningen av svensk rättssäkerhet. Vi måste få veta den rimliga sanningen.

Den kommande rättegången på grundval av beslutet om resning är en viktig del i detta sanningssökande.

Christer Gruhs
christer.gruhs@dt.se