Händelsen i Nås belyser de juridiska svårigheterna med att kunna avgöra mängden rimligt våld vid ett ingripande. Partiledare Göran Hägglund (KD) borde studera fallet noggrant. Inom en snar framtid kan Kristdemokraternas civilkuragelag implementeras i svensk lagstiftning.

Tre domstolar står eniga: Ett slag mot gärningsmannens huvud var okej, men inte två. Detta trots att gärningsmannen fortsatte att uppträda aggressivt efter det första slaget. Enligt domen passerade Pettersson gränsen för vad nödvärnsrätten tillåter då han höjde domkraften i ett andra slag som spräckte skallbenet på gärningsmannen.

Om man som enda vittne eller ett av få vittnen ser en misshandel så måste man ringa polisen, enligt dagens lag. Man har däremot ingen plikt att själv försöka stoppa det pågående brottet, vilket är helt logiskt då man kanske utsätter sig själv för fara. Hägglund vill ändra detta och lagstifta en skyldighet att ingripa vid brott efter "bästa förmåga". Utredningen ska redovisas senast i februari 2011.

Hägglund kommer att få stora svårigheter att reda ut vilka gränser som ska dras. Gärningsmannen är kanske mycket aggressiv och hotfull. Själv är man vettskrämd och fruktar för sitt liv. Höjer ett tillhygge och slår en gång. Och sedan en gång till. Vad är då rätt, om lagen säger att du måste ingripa?

Hur Hägglund ska driva igenom en lag som föreskriver medborgare att ingripa vid brott, när rättsväsendet benhårt granskar mängden våld även vid uppenbara nödvärnssituationer är en gåta. I värsta fall slutar det med att domstolarna svämmar över av fall med misstänkt övervåld. Alternativet är passivitet, och det är ju enligt Hägglund straffbart det också. Det finns inga vinnare i en civilkuragelag, precis som i fallet i Nås.