Av de senaste veckornas mediala bild om hur valrörelsen framskrider har det varit lätt att komma till slutsatsen att det blåser positiva vindar för alliansen och att de rödgröna, särskilt Socialdemokraterna, gått i stå. Men det vore ett förödande misstag om valstrategerna i alliansen lät sig ledas av positiva känslosvall. DN/Synnovates opinionsmätning som presenterades i går visar att de borgerliga partiernas ledning över de rödgröna minskar.

I själva verket är det mycket jämnt mellan blocken och valresultatet är en i högsta grad öppen fråga. Som så många gånger tidigare blir det partiernas förmåga att förmå sina soffliggare att ta sig till vallokalen och göra sin plikt, som avgör valutgången. Förstagångsväljarna är också en viktig faktor.

Veckan har annars präglats av dysterheten inom socialdemokratin. Debatten kring Mona Sahlins (S) ledarskap har envist drivits i en negativ riktning och förstärkts av att ärrade socialdemokrater som förre partiledaren Göran Persson och förre finansministern Kjell-Olof Feldt, uttalat nedsättande omdömen. Från hela landet har den socialdemokratiska partiledaren fått veta av sina egna att hon måste avgå om partiet gör ett dåligt val.

Knappast har Mona Sahlins aktier stärkts av att Göran Greider, Dala-Demokratens chefredaktör, i en tungsint fredagsbetraktelse över situationen inom socialdemokratin, gett partiledaren det tveksamma rådet att profilera den politiska inriktningen mot vänster. Mona Sahlin är säkert väl medveten om att hennes parti har fått betala ett tillräckligt högt pris i samma stund som Vänstern blev fullvärdig medlem i den rödgröna familjen. En ytterligare vänstermarkering skulle bli den verkliga ökenvandringen för Socialdemokraterna.

Valrörelsen i Dalarna präglas definitivt inte av någon uppgivenhet bland de rödgröna företrädarna. Särskilt Socialdemokraterna är mycket aktiva och producerar dagligen ett par, tre förslag som de hävdar ska göra länet bättre att bo och arbeta i. Många av utspelen är visioner och önskedrömmar, och sådana hör också valrörelsen till.

Vill alliansen gå i mål och blir historisk genom att för första gången vinna två riksdagsval i följd, krävs ett hårt jobb och mindre av utrikesminister Carl Bildts snobberi och arrogans och hans vägran att diskutera utrikespoltik med de rödgröna under motivering att oppositionen inte har någon gemensam politik.