Ondskan säljer bra
Relaterat
Artikelbilder
Hans Nordén - vikarierande politisk redaktör.
I en av våra större dagliga publikationer läser jag att brodern till ett av offren för biomördaren i Aurora startat en kampanj för att dennes namn aldrig ska få nämnas. Varken i privata eller officiella sammanhang.
Han menar att nyhetsrapporteringen varit så inriktad på gärningsmannen att offren hamnat i skymundan. Namntabut har fått stöd av såväl delstaten Colorados guvernör som president Obama.
I dessa Breivik- och Mangstider är fenomenet alltför välbekant. Av samma skäl försökte någon förgäves dra igång en liknande rörelse i Norge. Istället har namnet Anders Behring Breivik fått en massmedial exploatering utan motstycke i vår del av världen.
Av hans självbelåtna uppsyn under rättegångsdagarna att döma passade detta pådrag hans syften perfekt. I hans förvridna verklighet har varje löpsedel, tidningsartikel och TV-inslag om brottet uppfattats som obetald reklam för en påhittad riddarorden. När psykiatrer, religionspsykologer och allehanda besservissrar – lika mycket i egen som i allmänhetens sak – försökt överträffa varandra i att presentera den optimala förklaringen till gärningen har han spunnit som en katt.
För att inte tala om den injektion för hans ego det måste ha varit att dag efter dag i rättssalen få rabbla sin patetiska rappakalja inför andäktigt antecknande journalister. Så uppgraderas en redan grandios personlighetstyp till grandios XXL.
Ingen får dömas ohörd. Den regeln är helig. Ändå är det intressant att iaktta hur olika det norska och det amerikanska rättsväsendet hanterar en avskydd massmördare. När en journalist frågade den polis som höll i utredningen om motivet svarade denne kort:
– Vi ser det inte så.
Underförstått: Gärningen är ett faktum och trängtar inga vidare förklaringar.
I det klimatet är det möjligen lättare att driva antinamnkampanjer framgångsrikt. Därmed inte sagt att det kommer att lyckas. Där som här styr infotainmentfaktorn med dithörande kommersiella intressen. En namngiven bov på bild säljer väsentligt bättre än en anonym dito. Så är det bara. Vårt behov av att få betrakta ondskans hantlangare i närbild har allt sedan de offentliga avrättningarnas tid varit konstant och omättligt. Lika uppenbart är att mediavärlden tycks bli allt ivrigare med att i allmänintressets – denna högst diffusa måttstock – namn få avlägsna täckelset.
Tänk om vi ändå en dag bestämde oss för att aldrig nämna en brottsling vid namn. Tanken svindlar.
