Allt oftare får jag frågan varför det är så svårt att få besked om vad rovdjursförvaltningen i allmänhet och varghanteringen i synnerhet kostar samhället. Jag har själv inget svar och vet av erfarenhet att det är svårt att få fram den här typen av uppgifter. Det beror inte nödvändigtvis på att det finns en medveten önskan om att dölja siffrorna. Det handlar mer om att kostnaderna är fördelade på så många olika händer att det förmodligen inte finns någon samlad bild. Det är synd, eftersom bristen på fakta alltid ger upphov till spekulationer och överdrifter, särskilt i en så kontroversiell fråga.

Rimligen borde Naturvårdsverket, länsstyrelserna och andra inblandade myndigheter har grepp om kostnaderna, liksom Grimsö forskningsstation ha uppgifter om vad det kostar att forska kring våra stora rovdjur. Landsbygds- och miljödepartementen lär också ha utgifter för den här sektorn av departementens verksamhet. Jägarnas organisationer lägger ned åtskilligt med jobb för att hålla sig ajour med utvecklingen, vilket innebär kostnader som ska tillföras rovdjurskontot.

Även polisen och Statens veterinärmedicinska anstalt har förstås utgifter som ett resultat av rovdjurspolitikens konsekvenser. Sammantaget handlar det om mycket pengar. Det känns som jag i egenskap av journalist har ett ansvar för att försöka bringa klarhet i rovdjursförvaltningens kostnadsbild. Därför lovar jag att ta i tu med arbetsuppgiften, men vågar i dag inte ge besked hur snabbt det kan gå att få fram korrekta kostnadsuppgifter.

På det rikspolitiska området är det fortfarande lite "baksmälla" efter all turbulens som föregick dels valet av Stefan Löfven som S-ledare, dels omvalet av Göran Hägglund som partiledare i Kristdemokraterna. Löfvens svaghet är att han inte kan möta regeringen i debatterna i riksdagen. Men tydligen pågår det undersökningar som kanske kan skapa en öppning. Centerns Maud Olofsson (S) tillträdde som bekant som partiledare med samma förutsättningar och hon har i efterhand beklagat sig över bristen på debattmöjlighet i det svenska parlamentet.

Det viktigaste frågan bland Kristdemokraterna är förstås att kunna ena partiet efter Mats Odells utmaning om partiledarjobbet. Det uppdraget måste alla ta på allvar, oavsett om partiföreträdarna finns i riksdagen, i landstinget eller är aktiva i kommunpolitiken.