Det var mig själv jag hatade mest. Inte honom. Inte min familj och mina vänner som bad mig att lämna relationen. Jag visste att jag var värd mer, att jag förtjänade någon som inte ena sekunden kunde vara silkeslen och andra sekunden drabbas av ett raserianfall.

Eftersom jag är intresserad av ämnen som psykologi och genusvetenskap, visste jag mycket väl vad begrepp som normaliseringsprocess och medberoende innebar. Och hur jag borde agera. Men under ytan bultade ett hjärta som inte lyssnade till logik, och som tappade kraft för varje dag som gick. Det krävdes flera år av terapi och tankekraft för att orka lämna.

Att leva i en sjuk relation, där partnerns humör styr hur du själv ska må den dagen, är att leva för stunden. Det handlar om att överleva och skapa sig stunder i vardagen där man åtminstone kan inbilla sig att man får vila från skiten. Men under det bedrägliga lugnet kvävs man.

I dag startar tidningen en serie om mäns våld mot kvinnor. Bland annat berättar en kvinna hur hon till slut vågade anmäla sin man, men att hon möttes av kalla handen av både polisen och sjukvården. I glesbygden är det inte lika vanligt att man anmäler; kanske beror det på att man hellre ber en släkting om hjälp, eller att kvinnor har blivit itutade att stryk är en del av äktenskapet.

Staten har länge försökt att motverka mäns våld mot kvinnor genom att stötta kvinnojourer och projekt. Förra året delade Länsstyrelsen Dalarna ut nära 2,7 miljoner kronor i statsbidrag i olika lokala satsningar, bland annat till en krismottagning för våldsamma män i Falun/Borlänge. Bidragen kan låta generösa, men är en droppe i havet. Dessutom är den här typen av verksamheter är svåra att utvärdera eftersom det inte alltid finns mätbara resultat. Socialstyrelsen har länge efterfrågat en mer djupgående analys av vilka metoder som är verksamma för kvinnor i våldsamma relationer. Därmed inte sagt att arbetet är förgäves. Genom information och utbildning av dem som möter dessa kvinnor kommer man långt.

Att kvinnor stannar i våldsamma relationer är antagligen ett mysterium för dem som aldrig varit i en sådan situation. Det finns i mina ögon inga typiska offer, inga typiska förövare. Män som slår har inte alltid maskulinitetsproblem, och kvinnor som blir slagna är inte alltid svaga våp - om det berättar jag gärna mer.

Människors handlingar är mer komplexa än så.