För 60 år sedan gav sig araberna, av rädsla för kriget de själva startat och på uppmaning av sina egna ledare iväg ("ni kommer tillbaka om två veckor som herrefolk"), från de platser de ofta hade ganska flyktig anknytning till. Ryktet om de socioekonomiska fördelar som följde med judarnas hårda arbete hade spritt sig till omgivande länder.

Arabvärlden insåg snabbt propagandavärdet av dessa skrämda araber och har nu under 60 år tvingat dem att leva i flyktingläger, med UNRWAs benägna bistånd, utan möjlighet till anpassning bland sina egna "bröder". Detta har tragiskt nog blivit världens längsta och mest berömda gisslandrama.  

Araberna i området är inte drivna av desperation utan en aspiration att en gång för alla förinta Israel. De får god draghjälp från välanpassade individer som Ahmadinejad, Nasrallah och Mashal och känner nu segervittringens sötma. Denna eld underblåses av personer som Staaf som jag hoppas är beredd att dela ansvaret med dem.

Birgitta Janai

Israel