Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skamfyllda minnen

/
  • Det måste vara okej att prata om att även killar och män kan vara de som blir kränkta och trampade på, oavsett vad stereotypen säger. Jag vill att vi pratar om att det inte behöver vara straffbart för att kännas fel, skriver Carin Vidner med anledning av debatten om sexuella övergrepp och trakasserier som kommit i fokus den senaste tiden.

Annons

Diskussion om sexuella övergrepp, trakasserier och upplevelser i gråzonen mellan ömsesidigt sex och övergrepp och om skammen som kommer med dessa upplevelser, har berört många, däribland mig.

Minnen från grundskolan.

Killar som skrek Balla balla balla! och klämde oss tjejer på rumpan och de knappt existerande brösten. Lärare som inte reagerade, eller bara sade de är nog kära i er.

Minnen från flera år senare, med min första pojkvän. Jag var 17, han 22. Jag var oskuld, han var väldigt erfaren.

Jag ställde upp på vissa saker för att jag inte orkade säga nej längre. För att slippa hans tjat.

Andra saker gjorde jag för att det är vad en flickvän gör. Hon offrar sig lite, för killens skull. Och jag trodde att han skulle lämna mig om jag inte ställde upp. Jag fick ju hela tiden höra hur fel jag var. Att jag var för kort, för tjock, för korkad, och egentligen för gammal för hans smak. Det enda jag dög till var sex.

Så jag tog skammen. Var kåt, glad och tacksam. Jag log, och ställde upp. Trots att det gjorde ont. Trots att det var avtändande. Trots att jag ofta blödde efteråt.

Men de jobbigaste minnena som kommit fram är från när jag var den som gick över gränsen.

Som när jag har stoppat ner tungan i halsen på mer eller mindre ovilliga killar. Som en rolig grej på en fest, bara. Utan en tanke på att det är en kränkning.

Och jag vet hur lätt det är att i fylledimman bli den som tar det alldeles för långt. Efter en kvälls festande var det jag som började hångla med en kille som var nära nog medvetslös, i tron att han faktiskt var vaken och villig. Vi hade ju flörtat hela kvällen, och nu skulle vi sova i samma säng. Klart att han ville hångla. Det tog nog en halvtimme innan jag förstod att ljuden han gav ifrån sig inte var njutningsstön utan sömngnyenden.

Utöver mina egna hemska övertramp så har jag dessutom varit med om att förringa andras, främst killars, upplevelser i gråzonen. Fnissat åt dem, som något lustigt. Avvisat dem som fåniga. För inte kan väl en kille bli kränkt av att en tjej (som dessutom är söt) trycker sig mot honom på dansgolvet? Riktiga män ska ju alltid vilja. Alltid ha lust. Då kan man ju inte bli kränkt av närmanden.

Jag vill att vi ska våga prata om det. Om de gråzoner som finns. Om de gränser vi har gått över eller när andra inte har respekterat våra gränser. För om vi inte kan prata om det, så kommer den där tärande skammen aldrig försvinna.

Carin Vidner

är journaliststudent vid Mittuniversitetet och har bland annat jobbat på P4 Västernorrland.

I spåren av misstron mot kvinnorna som anmält Julian Assange skrev Johanna Koljonen i förra veckan på Twitter öppet och personligt om gränsdragningar, gråzoner och glasklara övertramp i sexuella situationer. Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken "prataomdet". Som en följd av debatten publicerar i veckan bland annat DN, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, City, Nyheter24, Dagens Arena, SVT Debatt och Bang, texter på ämnet.

Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Något ska förändras. Vi ska våga "prataomdet".

Ewa Wirén

redaktionschef och ansvarig utgivare

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons
Annons