På svenska i Sverige
DEBATT
Kommentarer (1)
Språklagen "Språk för alla" antogs den 20 maj 2009
och trädde i kraft den 1 juli samma år. Språklagen bygger i sin tur på
utredningen "Värna språken". Språkförsvaret förhöll sig
på flera avgörande punkter kritiskt till denna utredning i sitt remissvar
och utvecklade sedan kritiken i en kommentar till språklagspropositionen.
Men Språkförsvaret ansåg ändå språklagen på det hela taget representerade
ett stort steg framåt, trots att den innehöll vissa försämringar jämfört med
författningsförslaget i "Värna språken". Det
var också symboliskt viktigt att språklagen antogs enhälligt av riksdagen.
Därmed markerades att frågan var höjd över partipolitiskt käbbel.
Innan vi går över till att behandla hur den nuvarande språklagen ska tolkas,
vill vi kort rekapitulera Språkförsvarets viktigaste invändningar mot lagen:
? Språklagen är enbart en skyldighetslag, medan Språkförsvaret anser en
språklag ska utformas som en kombinerad skyldighets- och rättighetslag. Den
nuvarande språklagen är "en skyldighetslag både att värna
språk och svara för att enskilda får tillgång till språk".
Men användningen av ett språk är framför allt en rättighet. Medborgarna
måste kunna åberopa språklagen, om deras rättigheter inte beaktas.
? Språklagen har inga sanktionsmöjligheter, vilket innebär att myndigheter som
i realiteten försöker undgå att tillämpa språklagen inte behöver ta några
konsekvenser.
? Språklagen är en ramlag, som kan byggas ut och kompletteras. Detta är
utmärkt, men en språklag måste ändå innehålla övergripande bestämmelser vad
gäller viktiga domäner, exempelvis högskolan. Dessutom måste det finnas en
central instans, som driver på utvecklingen mot underordnade förordningar
inom olika domäner.
? Språklagens räckvidd inskränker sig enbart till den offentliga sektorn.
Språkförsvaret menar att språklagen också borde vara tillämplig på företag,
som till sin huvuddel ägs av svenska medborgare, företag med huvudkontor i
Sverige och alla företag, som verkar i Sverige och upprättar någon form av
avtal, eller genomför olika slags transaktioner, med svensk myndighet
? Språkförsvaret anser att termerna "officiellt språk"
respektive "nationalspråk" är att föredra framför "huvudspråk".
Det är alltså viktigt att pröva språklagen. Naturligtvis måste man också följa
upp i vilken utsträckning myndigheter frivilligt anpassar sin språkpolicy
till språklagen. Men riksdagens ombudsmän (JO) har i praktiken alltså fått
ett tolkningsföreträde. Summan av alla JO-beslut vad gäller gjorda
anmälningar kommer i betydande utsträckning att påvisa vilken räckvidd och
slagkraft, som språklagen egentligen har. En tidigare JO-anmälan mot ett
forskningsråd, Formas, har JO så att säga redan bifallit. I sitt beslut
skrev JO: "Även om utländskt språk tillåts ska det alltid vara möjligt
att kommunicera med svenska myndigheter på svenska. En forskningsmyndighet
kan därför inte heller efter språklagens införande kräva att en ansökan ska
skrivas på annat språk än svenska."
Språkförsvaret har gjort fyra JO-anmälningar med anledning av språklagen,
vilka fortfarande är under behandling. Den första gällde regeringens
engelskspråkiga e-postadresser, den andra Stockholms stad för olika
engelskspråkiga beteckningar och slagord, den tredje Luftfartsverket och den
fjärde Kristianstads kommun. Den första JO-anmälningen kan lämnas därhän i
detta sammanhang, eftersom Språkförsvaret redan avgett ett särskilt yttrande
till JO. Det tycks för övrigt vara den JO-anmälan som har starkast stöd
bland allmänhet, politiker, språkvetare och publicister. Regeringens
engelskspråkiga e-postadresser har också anmälts av Olle Josephson, tidigare
chef för Språkrådet. Till detta kan läggas att både Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet röstade för en motion om införandet av svenskspråkiga
e-postadresser i samband med riksdagsbehandlingen av språklagen.
Namngivningens betydelse
Språkförsvarets övriga JO-anmälningar gäller samtliga frågan om namngivning.
Denna fråga behandlades i Språkförsvarets utkast till språklag för Sverige
2006:
"13 § Namngivning
1. Namn på platser och orter skall enbart ges på svenska utom i områden, där
meänkieli eller samiska av hävd har talats, varvid parallella namn kan
användas.
2. Namn på institutioner, allmänna organisationer, byggnader, projekt och så
vidare, som initierats eller bekostats av svensk myndighet skall ges på
svenska. Parallell namngivning på främmande språk kan ske om det är befogat,
men under förutsättning att det svenska namnet står först."
Varför är frågan om namngivning så viktig? Jo, därför att namngivning är en
statusfråga för ett språk, och inte alltid en ren språkvårdsfråga. Detta är
en viktig distinktion och ett av språklagens uttalade syften. Enbart
namngivning på engelska i offentliga sammanhang strider också mot en väl
etablerad tradition inom svensk språkvård, att skriva begripligt.
Om myndigheter och institutioner, som ytterst finansieras med skattemedel,
ersätter svenskspråkiga beteckningar med engelskspråkiga beteckningar, ges
engelska språket en extra tyngd och status i Sverige. Det förmenta motivet
är alltid att det sker för den internationella marknadens skull. Vissa
svenska myndigheter och institutioner anser att de profilerar sig som "internationella"
och "moderna". En klassisk regel är att de som finansierar en viss
verksamhet - här med skattemedel - också ska få vara med och delta i
besluten. Men inget politiskt parti har gått till val på att engelska
beteckningar ska ersätta svenska i fråga om myndigheter, institutioner,
projekt eller arrangemang. De gånger som medborgarna har tillfrågats i olika
webbomröstningar eller enkäter har det också visat sig att majoriteten av
medborgarna är emot dessa namnbyten - se till exempel Kramfors-Sollefteås
förslag att den lokala flygplatsen skulle heta "High Coast Airport".
De engelskspråkiga beteckningarna strider mot andan i språklagen, nämligen att
svenska är huvudspråk i Sverige. Svenska medborgare ska alltid ha tillgång
till det svenska språket. Dessutom är det fråga om ren diskriminering av de
svenskspråkiga medborgare, som behärskar engelska dåligt eller inte alls.
Det gäller inte bara infödda äldre svenskar, barn under en viss ålder utan
även invandrare. Alla medborgare i Sverige som inte har engelska som
modersmål förstår naturligtvis en svensk text lättare. Ibland konstruerar
till och med olika myndigheter engelskspråkiga beteckningar, som en engelsk
modersmålstalare har svårt för att förstå.
I praktiken innebär användningen av engelska beteckningar på myndigheter,
institutioner, projekt etcetera att engelska upphöjs till officiellt andra
språk i Sverige. Sverige är ett mångspråkigt land med svenska som huvudspråk
och med sex nationella minoritetsspråk. Den information som riktar sig till
omvärlden bör vara mångspråkig och inte uteslutande ske på engelska. Det
finns flera goda exempel på myndigheter eller institutioner som använder sig
av mångspråkig information, exempelvis landstinget i Kronoberg, Karlshamns
kommun, Vasamuseet etcetera. Företagskunder, turister och inhemska
medborgare föredrar att bli tilltalade på sina egna språk.
Det är en naiv och enkelspårig föreställning att beteckningar på engelska
skulle utgöra en särskild lockelse för omvärlden. Det avgörande är i stället
om myndigheter kan uppvisa en mångspråkig kompetens i avsikt att underlätta
kommunikation med samma omvärld. Därför kan svenska myndigheter mycket väl
fortsätta tillämpa namngivning på svenska och använda engelska parallellt
där så är befogat, men i övrigt producera mångspråkig information på
webbplatser, i publikationer och informationsmaterial, anpassat till de
faktiska behoven.
Jan Malmstedt och Arne Rubensson
är båda medlemmar i nätverket Språkförsvaret.
|
|
Publicerad: 2010-01-20 14:10
|
Läsarnas kommentarer (1):
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
Janne,
2010-01-20
15:27
Debattrådar stängs automatiskt efter en vecka.