Regeringens kommitté som ska utreda skyldigheten att agera vid farliga situationer och att bistå nödställda personer måste också ta upp frågan om social solidaritet.

Det är märkligt hur vi ser på den utsatthet som finns hos trafikskadade utmed vägkanten. Varför vill vi inte stanna upp i trafiken och hjälpa dem? Ska man behöva lagstifta om medmänsklighet i samhället? Vi behöver en uppvärdering av den sociala solidariteten i trafiken men också inom andra områden för att hjälpa utsatta.

Social solidaritet har blivit en bristvara i vårt moderna samhälle. Nyligen fick man veta att larmföretaget SOS Alarm (112) uppmärksammat att allt fler människor inte stannar för att hjälpa till på en olycksplats i trafiken. Många nöjer sig med att larma 112 och sedan lugnt åka vidare. Som medmänniskor har vi en skyldighet att hjälpa nödutsatta och skadade i samhället. Hur kan det komma sig att människor i dag generellt väljer att blunda och istället åka förbi en olycksplats med nödställda? Vi måste gå till oss själva och ställa frågan hur vi själva skulle vilja bli bemötta om vi drabbats av en olycka.

Vi vet i dag att det finns forskning som visar betydelsen av socialt stöd på arbetsplatsen för människan. Vi menar att socialt stöd måste ges på olycksplatsen även till den som drabbats av en plötslig traumatisk händelse - trafikolyckan.

Ett samhälle byggs främst genom att alla tar gemensamt ansvar och hänsyn till varandra och inte alltid ser till den egna personen bästa. Särskilt gäller detta situationer när någon befinner sig i nöd.

Men vi möter också många solidariska medborgare som ställer upp för dem som har det svårast och lider nöd utan att kräva någon motprestation för sin insats. Detta borde också förekomma i högre grad i trafiken. Genom att agera och engagera sig kan var och en i trafiken rädda liv.

Det kommittédirektiv som regeringen lämnade i september förra året fokuserar ensidigt på det faktum att medborgaren ska ingripa när man har bevittnat våldshandlingar och olyckor. Men vi menar att solidariska handlingar måste vara i centrum för att kunna hjälpa människor på många olika sätt som är utsatta i samhället.

Jörgen Lundälv

verkar vid Umeå universitet och Göteborgs universitet

Per-Olof Larsson

verkar vid Göteborgs universitet