Wikström-Larsen säger att vargen inte riskerar att dö ut men den är utrotad på vissa ställen och är genetiskt hotade (med 200+ i Sverige och tusentals i omvärlden). De anser att vargen är en naturligt förekommande art i landets fauna, som inte får förvägras livsrum i vårt ekosystem och att vargar äter för dem naturliga bytesdjur. De säger även "Ställ hellre frågan vad ett bra fungerande ekosystem får kosta och vad mänskligheten kan anse det vara värt i det stora ekologiska och biologiska sammanhanget".

Men står dessa damer för det stora biologiska sammanhanget? Ser de till helhet och allsidig biologisk mångfald? Vad "mänskligheten anser det vara värt" känns som ett hån mot dem som får ta konsekvenserna utan nämnvärt stöd från samhället.

Flera tamdjurslantraser med bara tiotals individer kvar i världen finns i Mellansverige och är verkligt utrotningshotade. Ska de tåla och vänja sig i sin naturliga miljö som naturliga bytesdjur åt rovdjuren? Är det att värna det biologiska sammanhanget? Det kan knappast kallas mångfald. Rovdjursentusiasterna driver en medveten utrotning i betesbiotoperna till förmån för en lokal vargstam i kulturbygd!

Rovdjursföreningen verkar (likt forskarna och tjänstemännen i rovdjursförvaltningen?) ha bestämt sig för att strunta i Riokonventionen 1992 om biologisk mångfald, artikel 8j, EG-förordning 870/2004 om bevarande av genetiska resurser, likaväl som vädjanden från FAO om att skydda den hotade genetiska skatten av lantraser och deras betesbiotoper. Sverige har åtagit sig följa konventionen, men ingen myndighet tar ansvaret för detta.

Som myndigheterna sköter rovdjursförvaltningen offrar man fäbodbruk och annan småskalig djurhållning. Här finns hotade insekter i skogsbetesmiljön som kräver tamdjursspillning utan parasitbekämpningsmedel, växter och fåglar som har denna miljö som sin sista refug i landet. Myndigheterna sviker denna tamdjurshållning som EU vill skydda, med dess biologiska mångfald, lantraser, gammal kultur och öppna kulturlandskap. Istället för att hjälpa och skydda betesnäringen agerar förvaltningen så att djurhållarna tvingas sluta med sin näring om de kommer i vägen för rovdjursutbredningen (skrämning och skyddsjakt nekas, djurskyddsinspektion istället för hjälp, indragna ersättningar och ignorerande av indirekta rovdjursskador).

Ovanpå dessa myndighetsplågor kommer "djurvänner" som i något sorts korståg för rovdjuren direkt saboterar och trakasserar djurhållare som vill ha hjälp och skyddsjakt när rovdjuren orsakar kaos i deras besättningar. Ett kaos som kostar mångfalt mer än eventuell ersättning för dödade djur. Djurskyddslagen har missbrukats för trakasseri och förföljelse med stora likheter i de gamla häxprocesserna.

Wikströms SNF har kunniga medlemmar som värnar betesbiotoperna. Varför tystas de av de dominanta rovdjursfanatikerna i föreningen? Varför svarar inte SNF på mitt öppna brev till WWF och SNF från maj 2007 bland annat om opartiskt stöd för drabbade småbrukare vid rovdjursskador? WWF har lovat att svara vid regelbundna påstötningar, senast i januari i år, men ännu har det inte kommit.

Åke Skogevall