Tällberg foundation har i dagarna lanserat en storstilad annonskampanj med helsidesannonser i Financial Times och i International Herald Tribune. Detta har otvivelaktig gjorts i ett gott syfte men är tyvärr oförlåtlig i sin brist på substans.

Uppmaningen är undertecknad av ett stort antal kända personer inkluderande bland andra förre statsministern Göran Persson och förre ärkebiskopen K G Hammar. Den enda kände klimatforskare som skrivit under detta är Jim Hansen vid Nasa. Bakgrunden till den originella titeln är den mängd koldioxid som fanns i atmosfären 1988 och som då uppgick till 350 ppm eller lika många miljondelar av atmosfärens totala massa.

För den oinformerade läsaren var 1988 det år då Jim Hansen gjorde ett uttalande för ett senatsutskott i USA där han menade att den varma sommaren var en följd av växthuseffekten. Senare visade det sig att orsaken var ett ovanligt kraftigt El Nino-fenomen och 1988 följdes av ett antal både normala och kallare än normala år i USA.

Tanken bakom 350 appellen är att det är den koncentration som anses utgöra gränsen för vad jordens klimat kan klara av (vad man nu menar med detta). Tyvärr har denna gräns redan passerats då vi nu har överskridet 385 och är i rask takt med att uppnå 450 inom ett kvartsekel. Detta är dessvärre oundvikligt eftersom världen är till mer än 80 procent beroende av fossil energi. Tyvärr kan man inte förse 6,5 miljarder människor med energi på annat sätt. Vad som säkert går i Sverige går inte lika lätt för Asiens och Afrikas jättebefolkning.

Är då situationen hopplös och står mänsklighetens undergång för dörren i en fasansfull värmedöd à la planeten Venus i en inte alltför avlägsen framtid? Jag kan med säkerhet lugna den orolige läsaren att detta knappast är fallet. Sedan industrialismen början 1750 har växthuseffekten i atmosfären ökat med cirka 2,7 Watt per kvadratmeter vilket är mindre än en procent av den maximala instrålning vi mottar en klar sommardag. Och inte blir vinterstormarna värre än de är i dag. Under denna tid har jordens temperatur ökat med ca 1°C.

En fördubbling av dagens koldioxidmängd det vill säga med 385 enheter till, skulle ge en ytterligare uppvärmning motsvarande 3,7 Watt per kvadratmeter och en proportionell meruppvärmning på cirka 1,4°C. Om detta blir fallet vet vi inte då osäkerheten är alltför stor.

Modellberäkningar anger ett brett intervall som speglar denna osäkerhet. Detta är emellertid en enorm mängd koldioxid och motsvarar säkert den ekonomiskt utvinnbara mängden kol, olja och naturgas. Den motsvarar mer än 1 000 miljarder ton kol om vi antar att som nu att cirka hälften stannar i atmosfären. I det mest extrema fallet skulle denna mängd koldioxid kunna uppnås före slutet på detta sekel.

Detta är dock knappast realistiskt då vi med all säkerhet vid denna tid har utvecklat alternativa energisystem. Här är brist på fossila bränslen och ett högt pris en alldeles utmärkt drivkraft som kommer att sätta fart på den mänskliga uppfinningsförmågan. En förutsättning är emellertid att politiska aktivister håller fingrarna i styr och istället uppmuntrar den mänskliga kreativiteten och ger den fritt spelrum. Vi har ju faktiskt klarar av klimatändringen sedan 1750 ganska bra.

Man kan naturligtvis ställa sig frågan vilken växthuseffekt som är den mest naturliga. Utan växthuseffekt skulle nämligen jorden vara obeboelig. Här finns det flera alternativ, alla lika irrelevanta. Den som rådde före industrialismen var cirka 280 och den hade i stort varit oförändrad från istidens slut. Kanske vore detta något att sträva efter? Detta skulle med säkert leda till ett kallare klimat i flera områden inte minst i Skandinavien med negativa konsekvenser för både jordbruk och skogsbruk.

Svante Arrhenius beklagade den låga koldioxidhalten i slutet av 1800-talet vilket uteslöt att Sverige skulle få ett drägligare klimat. När en fjärdedel av Sveriges befolkning utvandrade till USA under 1800-talet fick de vänja sig vid ett sommarklimat som var varmare än vad en växthusgasfördubbling i det mest extrema fall kan ge upphov till i Sverige. Och de flesta av utvandrarna fick det säkert bättre än i ett kallt och i många fall ogästvänligt Sverige. Så vi kan inte säga om 280, 350 eller 500 ppm eller kanske ännu högre koncentrationer är det bästa för mänskligheten eller biosfären på lång sikt. Men säkert ger det på hundra års sikt eller längre upphov till påvisbara klimatändringar om vi inte innan dess har löst energiproblemen på ett mera skonsamt sätt.

Situationen är den att världen har befunnit sig i en snabb dynamisk utveckling inte minst sedan andra världskrigets slut. Tveklöst har detta inneburit stora fördelar för stora grupper människor men givetvis problem som givetvis måste bemästras. Vi kan ju knappast reducera jordens befolkning till den mängd som fanns när CO2 var 350. Eller reducera levnadsstandarden i de länder som har fått det mycket bättre sedan dess. Att fokusera så ensidigt som man i dag tycks göra på ökningen av koldioxid i atmosfären är märkligt. Koldioxid står dessutom endast för 60 procent av den totala växthuseffekten. Detta är ett problem som på sikt är lösbart men knappast värre än de andra svårigheter som möter och som kommer att möta mänskligheten. Till sist måste man ändå vara realist vilket i dag tycks vara en bristvara. Växthusproblemet är en konsekvens av energibehovet, i sin tur en följd av befolkningsökningen och strävan till ett bättre liv. En större öppenhet och en positiv inställning till ny teknologi krävs där kärnkraft knappast kan uteslutas. Cirkels kvadratur är som bekant inte lösbar.

Lennart Bengtsson

är professor vid Max Planck Institut für Meteorologie i Hamburg.