Jag har under många år deltagit i rovdjursdebatten och då utifrån en verklighet som sträcker sig mer än 50 år tillbaka i tiden från ett av de områden som i dag har de tätaste rovdjursstammarna i Sverige - Siljansbygden i Dalarna.

Den snabba utvecklingen av våra rovdjursstammar och då främst vargstammen som skett under senaste 5-10 åren har slagit hårt mot många områden i glesbygden. Småbruket liksom fäbodbruket är hårt drabbat. Folk drar sig för att gå ut i skog och mark och plocka svamp och bär. Det är i dag nära nog omöjligt att bedriva jakt med löshund eller för den delen att alls ha hundar lösa i våra skogar om man inte vill riskera hundarnas liv. Överhuvudtaget råder en otrygghet för såväl människor som djur som skulle ha varit otänkbar för några år sedan.

Vidare kommer flora och fauna att bli hårt drabbade om utvecklingen fortsätter. Vad jag tänker på är exempelvis följderna för flora och fauna om lösdrift, småbruk, utmarksbete och fäbodbruk inte längre går att bedriva. Det finns i sammanhanget ingen enskild företeelse som främjar "biologisk mångfald" mer än fäboddrift och utmarksbete. Även våra rådjurs- och älgstammar är på stark tillbakagång lokalt. Att göra vargen till symbol för " biologisk mångfald" borde snarare kallas "biologisk enfald". Allt detta beroende på en fram till nu missriktad rovdjurspolitik.

Det är detta som frågan gäller - landsbygdens utveckling. Det är detta som debatten borde gälla. Det är därför nödvändigt att besluten om rovdjurspolitiken främst läggs hos dem som lever med rovdjuren inte hos "Stureplansexperterna" i Stockholm oavsett om de befinner sig i departement, ämbetsverk, länsstyrelser eller naturvårdsorganisationer. Rovdjurspolitiken i Sverige har alltför länge tillåtits drivas av ett fåtal "experter" från dessa eller med nära anknytning till nämnda institutioner.

Flertalet av de jägare som finns i Mellansverige är så långt jag kan bedöma fullständigt ointresserade av att jaga varg. Man gör det för att begränsa vargstammen och då i enlighet med riksdagsbeslutet. Att cirka 12 000 jägare registrerade sig för jakten varav mellan 4 000 - 5 000 deltog ska ses som ett uttryck för den frustration som finns över den bedrivna rovdjurspolitiken snarare än att det skulle vara ett uttryck för viljan att till varje pris få jaga varg. När vissa skribenter använder ord som "vargslakt" säger det mer om de som skriver än vad som hänt i verkligheten. Från en del förståsigpåare hävdas dessutom att så kallad troféjakt skulle ligga bakom delar av den nu bedrivna jakten. Inget kan vara mer fel. Om det överhuvudtaget skulle vara aktuellt kan det röra sig om ett utomordentligt fåtal jägare som kanske även i andra sammanhang är intresserade av troféjakt. Kanske då från någon storstad.

Jägarna blir också många gånger anklagade för varghat. För mig är ett sådant påstående snarast att betraktas som en förolämpning. För oss som har vistas i skog och mark i en stor del av vårt liv respekterar man allt levande. Djur hatar man inte! Människor kan man möjligen bli förbannad på.

Många har även diskuterat på vilket sätt jakten har bedrivits. Det bör observeras att detta är myndighetsbeslut inte något som jägarna drivit fram. Om myndigheterna bättre lyssnat på oss jägare kanske vi i stället exempelvis i Dalarna hade fått en jakt som mer koncentrerats på ett par vargrevir än på en utspridd jakt. Två fördelar hade då vunnits. En bättre effekt av jakten i så måtto att skadeverkningarna på inte minst älgstammen lokalt hade kunnat bli mindre. Detta mot bakgrund av att en vargfamilj oavsett om den består av 4-5 eller 8-10 individer kräver en vuxen älg var 3:e-4:e dag till föda. Dessutom hade jakten kunnat koncentreras till vissa områden.

I debatten har vi dessutom fått bevittna att en minister för att rädda sitt politiska skinn uppenbarligen inte drar sig för att föra fram rena osakligheterna. De svenska vargarna är utomordentligt friska vilket inte minst de undersökningar som gjorts på de vargar som fälldes i den nu avslutade jakten visade trots diskussionerna om inavelsproblem. Detta har varit känt sedan länge dock uppenbarligen inte i Rosenbad. Till och med forskarna erkänner numera detta även om en del av dem räknar problemen i ett 100 års perspektiv. Detta skriver jag trots ett antal forskares inlägg i debatten under senare tid. Det är naturligtvis inte lätt att ta till sig den faktiska verkligheten om man sitter på sin kammare och fyller i tabeller. Någon förflyttning/inplantering av vargar är således inte behövlig inte minst mot bakgrund av några helt nyinkomna vargar. En sådan åtgärd saknar dessutom helt stöd i de trakter av landet som jag känner till. Problemen är redan nog stora som de är. Ytterligare provokationer gentemot ortsbefolkningen är inte att rekommendera.

För min del är det vidare obegripligt att de så kallade naturskyddsorganisationerna inte mer ser till helheten utan satsar allt på ett kort, det vill säga vargstammen. Finns hos dessa ingen helhetssyn på naturen. I vart fall verkar inte Naturskyddsföreningens ordförande befinna sig i verkligheten när han förespråkar en vargstam på, om jag minns rätt 2000 vargar. Sorgligt. Dessutom gör ofta dessa organisationer jämförelser med de vargar som finns i södra delarna av Europa. Vad de då inte talar om är att dessa vargar inte på något sätt kan jämföras med de finsk/ryska vargar som vi har i Sverige. Exempelvis är vargarna i de södra delarna av Europa ungefär hälften så stora som de som vi har här. Dessa sydliga vargar skulle som exempel knappast kunna skada våra älgar.

Slutligen finns det anledning att ställa ett par frågor till dem som förespråkar en betydande inflyttning/inplantering av vargar. Hur har ni tänkt att hantera rabiesrisken? Fram till nu har vi i Sverige i allt väsentligt varit förskonade från den fruktade sjukdomen inte minst genom hårda karantänsbestämmelser. Men hur blir det nu? Hur har ni vidare tänkt hantera en kanske ännu större fara nämligen dvärgbandmasken som bland andra har vargen som värddjur? Inte heller denna parasit finns för närvarande i Sverige men kan mycket väl ta sig in genom vargen. Det är säkert inte obekant för vargförespråkarna att denna mask kan orsaka utomordentligt stora problem för människor. I delar av Finland finns problemen redan. Varför så tyst om dessa två betydande problem?

Den förda rovdjurspolitiken drabbar om uttrycket tillåts i första hand "småfolket" på landsbygden inte det "fina" folket runt Stureplan. Det är om detta diskussionen i första hand borde handla!

Lars-Erik Kalles