Nu har etappmålen vargpopulationen nåtts och miljöminister Andreas Carlgren har tillsatt en utredning som ska se över den framtida förvaltningen av vargstammen. Denna utredning ska vara klar den 15 februari och det vi kan sluta oss till utifrån detta är att det inte blir tal om någon vargjakt i vinter. Som kommunalråd i landsbygdskommunen Rättvik har jag fått uppleva de problem som redan den nuvarande vargstammen medför på nära håll. Den medför en stor oro för djurägare som inte törs ha sina djur ute, de skapar oro för föräldrar som inte törs släppa iväg sina barn till skolan och den minskar möjligheterna till en betydelsefull fritid för en stor del av landsbygdsbefolkningen då möjligheterna till jakt minskar. Detta är bara de mjuka sidorna av problematiken. Ser vi till de ekonomiska delarna så kostar dessa problem för landsbygdsbefolkningen staten över 150 miljoner kronor per år!

Förutom statens kostnader, så får landsbygdsbefolkningen stora avbräck i sin ekonomi på grund av rovdjuren i allmänhet och vargen i synnerhet. Arrendepriserna på jaktmark sjunker, det kan fällas färre älgar och det kostar stora pengar att skydda boskap och husdjur från rovdjursangrepp. Ser man till de kostnader som uppkommer enbart för förlust av älgar på grund av vargar så medför de mellan 30 och 50 miljoner enbart i köttvärde! Arrendepriserna har på många håll sjunkit med 25 procent beroende av rovdjuren. Detta är betydande ekonomiska avbräck för dem som jagar i och i närheten av vargrevir. Den traditionella husbehovsjakten som allmogen på landsbygden i alla tider har företagit sig är därför starkt hotad.

Frågan som jag ställer utifrån detta är varför man väljer att satsa så mycket på just vargen? Den skapar oro, den försämrar människors livskvalitet och den kostar på staten och enskilda stora summor pengar. Utifrån detta perspektiv är det oförståeligt att man prioriterar arbetet med rovdjuren på det sätt man gör. Visst påstås det att de är utrotningshotade, men ser vi till vargen som är den som betraktas som mest hotad i den svenska rödlistan så är den ett av världens mest spridda rovdjur och tillika ett av världens mest talrika större däggdjur. Ändå betraktas den som utrotningshotad i Sverige, trots att Sverige enbart är en liten avkrok i artens hela utbredningsområde.

Jämför vi rovdjuren med andra hotade arter, för att ta ett exempel som också är aktuellt i Rättvik och på hela landsbygden, flodkräftan, så finner vi att den inte bara är hotad av olagligt utplanterade signalkräftor i Sverige utan den hotas till utrotning i hela världen. Ändå satsar staten enbart cirka 3,7 miljoner per år på denna art (åtgärdsprogrammen för hotade arter). Detta trots att betydligt mer pengar skulle behövas för att rädda denna art. Både Fiskeriverket och Fiskevattenägarna har kommit fram till att det skulle behövas 150 miljoner kronor för att man över huvud taget ska ha en chans att rädda flodkräftan. Likadant är det vid prioriteringar av brott mot vargen och flodkräftan. I somras upptäcktes en olaglig utplantering av signalkräftor i Oresjön i Rättviks kommun. Då fiskevårdsområdesföreningen polisanmälde upptäckten avskrevs händelsen samma dag som anmälan inkommit. Jämför vi detta med den nyligen upptäckta varg som låg infrusen i en sjö i Västmanland så sändes denna direkt till obduktion. Vi har även tidigare fått erfara att polisen gjort stora insatser i Dalarna för att jaga påstådda tjuvjägare som skulle vara ute efter varg. Man har vid dessa tillfällen haft både personal och helikoptrar i områdena. Detta trots att det aldrig har funnits några bevis på vare sig redan skedd eller tänkt olaglig avlivning av varg.

Ser man det i detta perspektiv så är frågan, varför man satsar så mycket vargen som ställer till så mycket förtret för landsbygdsbefolkningen, samtidigt som man helt negligerar flodkräftan, vilken är viktig för landsbygden och landsbygdsnäringarna (flodkräftan betingar i grossistled ett värde på omkring 70 miljoner kronor förutom de summor som utgörs av försålda fiskekort).

Handlar det om att det är lättare för lobbyintressen att marknadsföra ulliga och gulliga djur än fula kallblodiga dito? Det är således inte konstigt att många på landsbygden talar allt mer om en klyfta, konfliktlinje, mellan stad och land och att staden inte förstår landsbygdens behov och traditioner. I kortfattade ordalag menar man att man från storstadsregionerna jävlas med landsbygdsbefolkningen. Därför måste miljöministern nu visa att regeringen tar landsbygdsbefolkningen på allvar och därför minska vargstammen rejält tills nästa år. Avskjutningen torde hamna mellan 50 och 100 vargar nästa år för att stabilisera stammen i enlighet med regeringens utredares (Åke Pettersson) förslag. Detta bör då ske i de hårdast drabbade områdena i Bergslagen med omnejd så att människorna där åter kan få möjlighet till ett normalt liv.

Inge Östlund (C)

är kommunalråd i Rättvik