Debatten om avdragsrätten för hushållsnära tjänster (Rut) är i full gång. Skattebetald städning i hemmen har plötsligt blivit en rättighetsfråga för den småborgerligt influerade och välgödda medelklassen. Den borgerliga alliansens företrädare som i andra fall håller stenhårt på marknadskrafterna egen dynamik slåss nu för en subventionerad marknad för att blidka sina väljare.

Att "slåss" för avdragsrätten till hushållsnära tjänster samtidigt som man med emfas kräver regionalpolitiska åtgärder, mindre barngrupper i förskolan, bättre äldrevård, etcetera, är en ekvation som omöjligt går ihop. Det röda politiska alternativet har lyckligtvis en mer klassisk och trovärdig synvända, där olika behov ställs mot varandra och vad våra gemensamma resurser (skatteintäkterna) bör användas och räcka till. Den avgörande politiska skiljefrågan är alltså; vill vi ha ett rättvist och solidariskt Sverige eller ska skattemedel kontinuerligt och fortsatt överföras till dem som redan har det gott ställt?

För mig personligen har frågan också många fler så kallade förblindade och bortskämda välfärdsansikten som till exempel:

• Det som är tråkigt, drygt och besvärligt får någon annan göra.

• Som rik och frisk, tar man sig bara tid med det som är självuppfyllande. • Arbetslösa, fattiga, utförsäkrade, halta och lytta får klara sig själv utan jobbskatteavdrag, hushållsnära tjänster och har mer eller mindre reducerats till att ovanifrån betraktas som samhällets misslyckade och därmed avskräckande och tärande exempel. Ordet utanförskap är både cyniskt och föraktfullt.

Medelklassen köper sig nu alltmer tid, precis som vilken vara som helst och som självupptagna konsumenter krymper nu sakta men säkert massor av människohjärtan världen över. Sympati och förståelse ät inget för ett fungerande streckkodssamhälle, Marknaden ska ha sitt och "kräver" att vi ska kunna köpa allt, nu!

Borde vi inte, åtminstone om förnuftet fick råda, dela på jobben, tiden och samhällets resurser, så att vi alla kunde få en drägligare och mänskligare tillvaro? Dels skulle det vara samhällsekonomiskt klokt och dessutom kanske vi skulle hinna prata och umgås med varandra, utan att kalla till ett möte.

Det är dags för en riktig vänstersväng i svensk politik, det är det enda raka!

Leif Lindström

är vänsterpartist från Borlänge.