Den 2 mars flyger hon tillbaka till Liberia och tjänstgöringen i staden Buchanan.

– Jag är riktigt glad över att äventyret inte är slut, att jag får åka dit igen.

Men det är ingen dans på rosor, vilket Anneli heller inte förväntat sig. Det långvariga inbördeskriget har lämnat många djupa sår efter sig i form av lemlästade, våldtagna och människor som dras med svåra psykiska trauman.

– Ute i byarna bor de flesta i plåtskjul eller lerhyddor. Det är en nyttig påminnelse om hur bra vi har det i Sverige.

Hon tycker att hon och hennes kollegor blivit väl bemötta under sina uppdrag.

– Det verkar som om människorna är glada när vi kommer och uppskattar att FN finns i landet.

Som blond och blåögd kvinna i uniform har Anneli fått finna sig att bli rejält granskad.

– Visst var det en del ståhej men det var mest positivt. I vissa byar hade man inte ens sett vita människor. Några barn skrek rakt ut när dom fick se mig. Men det lugnade ned sig, säger Anneli och fnissar.

Personrån med machete-knivar (Cutlas) som vapen är vanliga och bara ett kort stycke från där Anneli bor inträffade ett brutalt bankrån.

– Men jag var inte i tjänst när det hände. Det var fem man som rånade en liten bank och skottskadade en vakt. Rånarna kom dessvärre undan och fick med sig mycket pengar.

Enda gången hon själv blev lite utsatt var när hon tillsammans med en kollega från Zimbabwe patrullerade i en FN-målad bil i Buchanan.

– Plötsligt rusade det ut en man i gatan och stoppade oss. Han ville ha pengar. Han hoppade upp på motorhuven och började rispa både sig själv och bilen. Det var riktigt otäckt. Men vi lyckades locka ned honom från motorhuven och då åkte vi snabbt därifrån. Jag hörde senare att mannen greps och att det förmodligen var han en av alla dessa krigsoffer, som drabbats av psykiska skador.

När Anneli Gustafsson åker tillbaka till Liberia tänker hon packa ned gummistövlar. Regnperioden är i antågande.

– Det regnar tydligen inte på smått vis då.

FN-tjänsten sträcker sig fram till mitten på november och nästa gång Anneli får träffa familjen igen är det midsommar.

På tidningens begäran har Anneli skrivit om sina upplevelser så här långt av det annorlunda polisuppdraget. Här följer hennes berättelse:

"Efter tio dagars introduktion i huvudstaden Monrovia fick jag min placering i Buchanan. Detta gjorde mig väldigt glad, då jag hört så mycket gott om just Buchanan av min kontingentchef.

Mellan Buchanan och Monrovia är det 15 mil, vilket normalt betyder tre-fyra timmars bilresa men mycket mer under regnperioder. Här räknar man inte i mil utan i timmar, då vägarna är så dåliga.

Buchanan ligger nära havet med en helt fantastisk strand kantad med palmer. Detta är verkligen Afrika, människorna bor mestadels i lerhyddor eller i ruiner/rester av hus. Det långvariga kriget har satt tydliga spår. Man kan se att det en gång i tiden funnits väldigt vackra hus här.

Jag delar hus med min svenske kollega, Kent-Åke Bengtsson, och en kvinna från Sudan, också FN anställd.

Huset är helt okej, dock inget rinnande vatten. Jag häller vatten över mig då jag duschar, ström har vi genom en dieselgenerator, som dock är avstängd dagtid. Man är helt otroligt anpassningsbar då man måste.

Det är för övrigt väldigt spartanskt i huset. Jag sover på en madrass på golvet under ett moskitnät med fläkt. Jag har köpt mig ett kylskåp, ett litet bord och en plaststol till mitt rum. Skönt att ha ett eget rum. På altanen har vi några plaststolar och ett bord.

Husen har tidigare tillhört Lamco, det svenskägda företag som var aktiva i Liberia för 20-talet år sedan.

Vi har fem vakter som jobbar skift och en husfru som städar och tvättar åt oss, så det går ingen nöd på oss.

Vi får bra mat. Antingen äter vi hos Milob (militärobservatörerna), som kommer ifrån Ukraina, Rumänien, Serbien, Brasilien, Filippinerna. Det är fem väldigt trevliga, hjälpsamma och roliga killar. Vi har också Ghanas stora militärbas nära, där vi också kan äta lunch och middag.

Men faktiskt så lagar jag själv lite mat vissa kvällar. Tränar gör jag också, finns inte så mycket annat att göra då man slutar att jobba klockan 17.

FN har ett ganska bra gym i området, joggar gör jag också. Men det är väldigt tufft att jogga i värmen. Dagtid är det 30-35 grader och på nätterna 22-27 grader och ett rött vägdamm så man nästan hostar ihjäl sig.

Vårt team i Buchanan består av mig, Kent-Åke Bengtsson, som kom samtidigt med mig, två män från vardera Zimbabwe, Pakistan och Rwanda samt en man och en kvinna från Fuji. En väldig blandning, olika kulturer, värderingar och arbetssätt. Tålamod, tålamod… man får bita sig i tungan ibland men det funkar överlag bra.

Vårt distrikt, Grand Bassa, är väldigt stort och till några av polisstationerna är det väldigt långt med tanke på de dåliga vägarna och den tuffa terrängen. Jag bävar verkligen inför regnperioden...

I vårt distrikt finns 12 polisstationer, bemannade med 96 poliser, varav 14 kvinnor, från Liberia national police.

Vad gör vi då om dagarna?

Jo, varje dag åker vi ut till det nationella polishögkvarteret här i Buchanan, där vi går igenom arrestboken, att man bokför ordentligt, kontrollerar antalet personer i arresten och att de inte suttit inlåsta för länge.

Vi uppmanar de ansvariga att de måste frige eller sända personer till rätten. Det stämmer nästan aldrig. Det kan vara tio personer inlåsta i arresten men bara två-tre som är inskrivna i arrestboken och ibland har man ingen som helst koll på varför personen/personerna är inlåsta. Vi går igenom inkomna ärenden och hur man bör gå vidare med förhör och brottsplatsundersökningar.

Poliskåren är bara åtta år gammal så vi har väldigt mycket att hjälpa dem med att bygga upp och få dem att förstå hur viktigt det är med en fungerande poliskår. Jag kan ärligt säga att detta skulle fullständigt kollapsa om FN nu skulle dra sig ur.

Då den lokala polisen inte har tillräckligt med bilar är det även vår uppgift att hämta dem vid polisstationerna och åka ut dit där grova brott ägt rum. Vi har som sagt inga befogenheter, vi ska övervaka och ge råd samt bistå med transporter.

De vanligaste brottet är stöld men det förekommer också grova brott, som rån med hjälp av machetes, våldtäkter och barn som rövas bort. Känns som om man medverkar i en film i bland...

Då vi är ute och patrullerar har vi en inhemsk polis i vår bil. Det är han eller hon som ska ingripa och vi bistå. När vi gör det om kvällar och nätter och i farliga områden har vi förstärkning med oss och åker i kolonn.

Lokalbefolkningen verkar glad och positiv över att FN är här och vi svenskar är speciellt omtyckta. Det beror nog på att Lamco under lång tid var här före kriget och satte positiva avtryck.

Vi rör oss fritt och det är ganska säkert för oss att vara ute i stadens centrum. Man kan handla det mesta här men på olika ställen. Det finns dock ett supermarket (i våra ögon, ett hål i väggen), annars är det olika stånd/skjul eller skottkärror med varor utefter vägkanten. På marknaderna brukar jag köpa ananas, papaya, stora avokado, bananer, kokosnötter, med mera. Tyvärr finns det inga ägg för närvarande, då man slaktade så många kycklingar till jul.

Dock är det väldigt påfrestande att alla tigger pengar av oss, lokalbefolkningen men också de lokala poliserna. De ber om pengar, mat, vill ha min mobil, kamera etcetera.

Trött efter dagens jobb, träning och av värmen – ja, då ber vakten eller husfrun om extra pengar när man kommer hem. Suck!"