Hospitalet i Säter öppnade 1912 efter en utredning av Medicinalstyrelsen i Sverige. De gjorde en omfattande undersökning där de åkte runt i Sverige för att ta reda på hur situationen såg ut för mentalsjuka. I utredningen går att läsa hur människor bland annat levde instängda i ladugård och bur. Staten skulle nu ta ansvar för de svaga i samhället och börjar bygga stora hospital och är sedan världsledande inom mentalvård fram till sextiotalet.

– Hospitalet kom med nya arbetstillfällen till Säter. Det gjorde att säterborna fick en positiv syn på sjukhuset, trotts att det låg en skam över den här typen av verksamhet på den här tiden, berättar guiden Johanna Hästö för besökarna av museet.

Mentalvårdsmuseet är inrymt i en vårdpaviljong som funnits sedan sjukhuset öppnade och visar hur en vårdavdelning kunde se ut vid den tiden. Tidigare var byggnaden avdelningen för "lugna till halvoroliga kvinnliga patienter".

– Det yttre beteendet avgjorde vilken avdelning patienten hamnade på; halvorolig, orolig eller stormig, säger Johanna Hästö.

Avdelningen är hemtrevligt inrett med ljusa färger på väggarna, mattor på golven och blommor i fönstren.

– Man trodde att det ljusa intrycket hade en bra inverkan på patienterna. Därför sitter det heller inget galler på fönstren, glaset fick i stället gärna vara extra tjockt för att det inte ska gå att ta sönder så lätt.

Mitt i rummet står ett långbord omgivet av pinnstolar. Johanna Hästö lyfter på en av stolarna.

– Så här hade man inte kunnat göra på en avdelning för oroligare, vad man kallade "stormiga" patienter. Där var möblerna fastsatta i golvet. Av säkerhetsskäl var det dessutom låsta träluckor för fönstren.

Johanna Hästö berättar att avdelningen vi sitter i ansågs lyxig på den tiden, endast tio patienter i vardera sovsalen och till och med elektrisk belysning. För att tända ljuset krävdes dock en nyckel, eftersom man inte riktigt litade till att nymodigheten inte var farlig för patienterna.

– Utanför dörren här kan ni titta på torrdasset som patienterna fick använda, inomhus. Allt för att man skulle ha en otrolig kontroll då de inte medicinerade patienterna på den här tiden.

Hela verksamheten på Säters hospital präglades av en slutenhet. Personalbostäderna låg på övervåningen och om personalen önskade ta sig utanför sjukhusområdet på sin lediga tid var de tvungna att ansöka om permission. Sjukhuset var också i stort sett självförsörjande och patienterna fick hjälpa till med sysslorna som en typ av arbetsterapi.

Johanna Hästö tar med gruppen besökare vidare in i museet där olika föremål från museets historia presenteras. Hon visar också patientarbeten och berättar historier om patienter vars journaler inte längre är sekretessbelagda.

– Folk brukar reagera på att det var så många av patienterna som egentligen inte behövt vara inlagda här. Mycket av vad de blev inlagda för är sådant som drabbar alla någon gång i livet.