Han säger att han älskar hattar, men ber att få ta av sig kepsen inför publiken som fyller knappt hälften av kyrkbänkarna. En avväpnande upptakt. Dimitri Keiski möts av skratt och applåder. inledning

Anders Wihk har nyss inlett med gospelpiano och i den stilen ska det fortsätta. Första sången är Harry Nilssons "Everybody's talkin'", följd av the Hollies "He ain't heavy he's my brother" och traditionella "Put your hand in the hand".

Dimitri Keiski berättar om sitt romska påbrå. Han förklarar att rom betyder människa och att han skrev låten "Gypsy's heart", i ett dystert tillstånd då han tänkte mycket på Stockholms hemlösa.

Själv växte han upp i Märsta, en bra bit norr om stan. Han antyder att barndomen kunde vara rätt tuff i förorten. I Gustafs kyrka vill han uppmana alla att ta hand om varandra.

– Föräldrar, stötta era barn. Barn, lyssna på era föräldrar, säger han.

Eftersom Dimitri Keiski ägnat sig åt att spela in sin kommande skiva hela veckan, behöver han vila rösten lite, tycker Anders Wihk.

Därför blir det lite instrumentalt ett tag. Anders Wihk ska spela världens snabbaste låt, säger han.

Ungdomens favorit hette Oscar Peterson, en kanadensisk jazzpianist och kompositör som slog igenom på 1950-talet.

– Under älgjakten fick vi ledigt från skolan, berättar Anders Wihk med sin påtagliga Värmlandsdialekt.

Men själv sprang han hem från skogen för att öva piano i stället. Nu säger han att han är nervös.

– Det är en väldans snabb låt, jag har offrat tio älgjakter för att lära mig den, förklarar han och sätter sig sedan för att spela Sweet Georgia Brown i Ass-dur.

Det visar sig vara ett rent halsbrytande stycke som kräver ordentligt starka och smidiga fingrar. Tonerna forsar fram över hela klaviaturen, hårt långt upp i diskanten och med mullrande basgångar. En nära på tappa hakan-upplevlese.

Efteråt säger organisten Erik Tinnis att sådär många toner har nog inte flygeln presterat under hans fyra år i kyrkan.

Över lag är Anders Wihks pianospel synnerligen svängigt. Men efter paus är det Dimitri Keiski som tar över rampljuset igen. Han får väl närmast betraktas som en soulsångare och rösten låter inte alls sliten. Han har ruvande krafter att släppa lös när så är befogat och ett rejält vibrato. Dimitri Keiski undviker också att waila sönder låtarna. Något som många i genren annars ofta gör med standardiserade nummer som "Bridge over troubled water".

Fast särskilt återhållsam är han inte. Möjligen i avslutande "My Way", men oftast är Dimitri Keiski på offensiven.