Jag befinner mig vid skjutbanan i Nyhammar. Bredbent med bössan beredd, blundar jag med ena ögat och försöker lokalisera punkterna på pappersälgen. Jag är lika laddad som älgstudsaren jag håller i. Hjärtat slår lite fortare än vanligt och det pirrar skönt av spänning i magen. Det blir ett kraftigt tryck mot axeln när skottet avfyras.

Första gången jag skjuter med älgstudsare och jag är såld direkt. Jag kan riktigt känna hur hornen växer fram i pannan. Visst har jag skjutit luftgevär när jag var yngre, testat Glock (pistol), vattenpistol och skjutit iväg en hel del gummisnoddar på storebrorsan. Men ingenting kan mäta sig mot den här känslan.

Jag är till och med imponerad av hörselskydden, som stänger ute alla höga ljud, men släpper in Stefan Erikssons uppmuntrande ord. Han säger att jag har klarat älgskjutningen för jägarexamen. Det måste vara ett skämt, tänker jag och börjar se mig omkring efter dolda kameror. Men den enda kameran jag hittar är den som min fotograf gömmer sig bakom.

Han är inte lika imponerad som mig av att skjuta på en pappersälg, men däremot verkar han gilla lerduveskjutningen bättre. Jag fasar verkligen inför momentet, men det går faktiskt lättare än vad jag trodde. Enligt Stefan Eriksson ska det också vara lite enklare än älgskjutningen.

Det är dock lite ansträngande att hålla upp vapnen, för man är ju ingen upp-pumpad Schwarzenegger direkt. Till skillnad från honom får jag träningsvärk dagen efter att ha hållit i ett gevär på ungefär fyra kilo. Hur i h-vete klarar folk av att tävla i skidskytte? Att försöka sikta när man är utmattad med mjölksyra i hela kroppen känns ju helt galet.

Det är inte heller så mysigt att de envisa, blodsugande, äckliga myggen passar på att tömma mig på mitt blodförråd när jag ska skjuta. Men det är en speciell känsla att ha roligt samtidigt som man handskas med livsfarliga saker. Jag har en enorm makt. Men det gäller också att komma ihåg att jag med en enda liten fingerrörelse kan döda någon.

Jag lyckas pricka in fyra av sex duvor med Berettan och har återigen klarat ett skjutprov för jägarexamen. Det känns ju helt sjukt, vilket fotografen håller med om och muttrar något i stil med:

– Släpper ni ut sådana som henne i skogen?

Nej, skytte är ingenting för en mes-fotograf eller andra som inte gillar vapen och smällar. Både jag och fotografen är rörande överens om att det är bättre att han håller sig till att skjuta av några riktigt bra bilder i stället.

Ändå kan han inte låta bli att med glimten i ögat säga något i stil med att jag minsann höll på att ha ihjäl allihop som befann sig på området. Klubbens ordförande Lars-Åke Johansson tittar leende på oss och kontrar med:

– Hon sköt så bra så där kan man springa med älgen i handen.

Njae, inte riktigt va. Men jag är ändå väldigt nöjd över mina insatser. Jag har ju klarat de två svåraste proven för jägarexamen på första försöket. Stolt lämnar jag tillbaka bössan, tackar så mycket för mig och går mot bilen. Det är inte bara myggen jag blivit biten av den här dagen. Jag är definitivt sugen på att skjuta fler gånger.