Jocke Persson skadade två halskotor så illa att han direkt efter det ödesdigra dyket, en sensommarkväll i Snöån, mycket väl kunde ha förlorat livet.

Han kommer ihåg delar av det som hände:

– Det blev ganska mycket fest den kvällen och jag tror att jag ville bada kallt för att kunna nyktra till lite.

Jocke minns att han stod på kanten till dammen.

– Men sedan kommer jag inte ihåg dyket.

Han måste i alla fall ha slagit i botten, vilket ledde till svåra skador på halskotorna C4 och C5. När Jocke vaknade flytande på mage i vattnet kunde han inte vända på sig.

– Jag kommer bara ihåg att jag flöt med ansiktet vänt neråt och kunde inte göra något. Jag försökte då bara röra mig så lite som möjligt för att spara på syret. Sedan kommer jag ihåg att jag skrek under vattnet.

Därefter är minnesbilderna borta. Men det var många som var med på festen och efter en stund upptäckte någon att Jocke låg i vattnet. En arbetskamrat kunde bärga upp den då medvetslöse Ludvikakillen på land.

Där fanns, av en slump, en sjuksköterska och hon såg till att hjärt- och lungräddning genast sattes i gång. Sjuksköterskan skötte tryckningarna på bröstkorgen och en annan av Jockes arbetskamrater gjorde mun mot mun-metoden.

– Jag hade varken puls eller andning, men tack vare sjuksköterskan gjordes rätt saker. Det räddade livet på mig.

En gång efteråt har Jocke Persson träffat sjuksköterskan, som också bor i Ludvika. Han tror inte att hon vill medverka i tidningen för att prata om det inträffade, men beskriver mötet dem emellan som känslosamt.

Från det att Jocke flöt hjälplös i vattnet i Snöån dröjer nästa minnesbild tills han vaknar upp på Falu lasarett, efter att ha förts dit med ambulans. Han röntgades och sedan kom läkaren in till honom.

– Han sa att jag hade brutit nacken.

Hur reagerade du på det beskedet?

– Då bröt jag ut i tårar.

Därefter sövdes Jocke ner och transporterades med helikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

När han vaknade där kunde han bara röra lite på axlarna, men inledde omedelbart kampen mot ett mer rörligt liv.

– Jag ser bara framåt och har varit positiv från dag ett.

Han ler och tillägger:

– Jag är envis som synden. Just i det här fallet är det ganska bra.

Han tillbringade tre månader på Akademiska sjukhuset, flyttades sedan till Falu lasarett för ytterligare tre månaders vård i kombination med massor av rehabiliteringsträning.

Som tidigare hockey- och fotbollsspelare är Jocke Persson van vid att träna och lägger nu två timmar om dagen på sitt slit för att nå ett framtida mål:

– Jag vill kunna ta rullstolen längre sträckor, men gå med hjälp av kryckor kortare sträckor. Exempelvis när jag är inomhus.

Framsteg gör han hela tiden. För ett år sedan kunde han flytta hem till Ludvika igen, där han med assistenthjälp bor i egen lägenhet.

I maj kom han också tillbaka till sitt arbete på Nyx, företaget som jobbar med kameraövervakning. Eftersom vänstersidan av Jockes kropp ännu är svag var den tidigare arbetsuppgiften som operatör, med många moment, allt för svår att återgå till.

Tillsammans med Nyx vd Andreas Johansson Österberg kom Jocke Persson snabbt överens om att han skulle börja jobba som systemintegratör i stället.

– Det passar perfekt och att få komma tillbaka och jobba igen kändes helt fantastiskt.

Den inledande arbetsträningen två timmar om dagen drygas snart ut till fyra timmar.

– På två timmar hann jag bara göra saker halvklara, så fyra timmars jobb känns mycket bättre.

Målet är att jobba heltid så småningom, liksom att han ska klara sig utan assistenter och kunna köra bil igen.

Känner du någon bitterhet över det som har hänt?

– Nej, det är bara dumt att vara bitter.

Han öser sedan beröm över vänner, familj, arbetsgivare, försäkringskassan, vården – ja, allt.

– Jag har inte haft några problem alls med att få det stöd jag behöver efter olyckan. Och jag har ju faktiskt ingen annan än mig själv att skylla på för det som hände.

Via rehabiliteringsträningen har han fått upp rörlighet i nästan hela kroppen och har också kommit i kontakt med många andra som drabbats på liknande sätt.

– Det gör att jag kan lära mig en del tricks.

Han har också kommit tillbaka till idrotten, genom att ha börjat spela rullstolsrugby med Köping Hillbillies – ett gäng olycksdrabbade och numera rörelsehindrade killar som var med i en tv-dokumentär häromåret.

– Jag åker till Köping en gång i veckan för att träna rullstolsrugby. Det är riktigt kul, mycket fart och till och med tacklingar – som när jag spelade hockey förut.

Än är hans funktionshinder inte klassificerat, vilket gör att Jocke Persson får vänta på att få spela match med Köping Hillbillies.

Nyligen flög han ändå till Malmö för att se laget spela och snart väntar för övrigt en ännu längre flygresa.

– Ja, jag ska flyga till Florida. Vi är 25 rullstolsburna som tillsammans med anhöriga och personal ska vara i södra Florida 7-23 mars.

Vad ska ni göra där?

– Träna. Vi som sitter i rullstol blir extremt kalla och stela på vintern, så det ska bli skönt att komma till värmen och få slippa snön. Att röra sig med rullstol i snö är ju i princip omöjligt.

Man skulle kunna tänka sig att Jocke Persson därmed är besviken på hur snöröjningen sköts. I stället säger han något som sammanfattar hela den positivism han utstrålar:

– De är duktiga på att ploga här i Ludvika, så det kan jag inte klaga på.