I dag berättar vuxna studerande om en utbildning som knappt är värt studielånet.

Tanken om samverkan med gymnasieskolans industriprogram i syfte att utnyttja såväl maskiner som lärarpersonal, och vinna pedagogiska fördelar när vuxna människor blandas med yngre elever, kan tyckas som god.

Men i praktiken har VTC utvecklats till en rörig och stundtals smått kaotisk tillvaro enligt vuxeneleverna, som befarar att de är chanslösa på arbetsmarknaden.

På elevernas kritiska lista finns bland annat följande:

- föråldrat kursmaterial och kursinnehåll

- svetsritningar ligger på lekstugenivå

- möjlighet ska finnas att ta truck/traversförarbevis, men information uteblir och flera bommar helt chansen

- tydlig kursplan saknas

- ibland helt lärarlöst när ordinarie lärare är lediga eller sjuka

- skärande bearbetning uteblev när maskinen gick sönder

- trasiga mätverktyg

- månaders väntan på resultat av svetsprover

- matsalen är inrymd i killarnas omklädningsrum

- ingen ordentlig genomgång av säkerheten i verkstadslokaler/av maskiner

- Vi vill inte klanka ner på våra ordinarie lärare, det är inte deras fel att det är så här, säger Anna Sjögren.

Hon är en av eleverna som hoppats på en ny framtid genom den 50 veckor långa utbildningen.

Hon slussades in via arbetsförmedlingen. Svetsning intresserade henne, men det blev svarvning.

- Fast det har inte blivit så mycket av det jag siktar på, att bli CNC-operatör. Jag sitter mest vid en svarv- och frässimulator eller jobbar vid en vanlig supportsvarv.

- CNC-svarven har varit trasig, och den ena av de två CNC-fräsarna saknar skydd så den vågar vi inte använda.

Anna och Ida Gustavsson är klara med kursen i februari.

- Jag vände mig till studievägledaren på Komvux för att jag ville jobba med barn. Men, det blev svetsning. Jag kom hem och fattade knappt hur det gått till, berättar Ida som ändå inte ångrat sig.

Hon gillar svetsning, men är samtidigt tacksam för att hon lyckades få en praktikplats i ett förhållandevis tidigt skede.

- När jag kom till Logweld i Nyhammar förstod jag skillnaden. Nu vet jag hur verkligheten ser ut och vilka krav som ställs på en svetsare.

Janet Rydelius började på VTC i slutet av augusti. Hon skrattar när hon får frågan varför hon sökte sig dit:

- Jag tänkte plugga vidare inom vården eftersom jag är undersköterska. Men det blev svetsning.

Efter två månader i verkstadslokalerna på Högberget är hon dock på väg att hoppa av.

- Jag har lärt mig en del grunder, men så mycket mer är det inte.

För Robert Wallin finns det däremot ingen återvändo. Han har en vecka kvar av kursen, men är mycket fundersam över hur fortsättningen ska bli.

- Jag fixade själv en praktikplats på Spendrups. Men jag får inte jobba med svetsning eftersom jag saknar licensen för heta jobb. Att det var ett krav fick jag veta först när jag kom till Spendrups.

- Det är en jäkla röra i mitt huvud just nu. I vanliga fall har jag koll på läget, men nu vet jag vare sig ut eller in.

Han håller med de övriga om att bristerna inte kan skyllas på ordinarie lärare.

- Problemen sitter längre upp i ledningen. Jag började här för att lära mig alla svetsmetoder som finns. Tanken var att jag skulle kunna starta en egen firma.

- Men nu förstår jag att med de krav som ställs på marknaden räcker inte kunskaperna från den här kursen. Jag får söka jobb med det jag fått med mig.