I lördags var det Jan-Erik Danielsson, eller Smens Janne som han kallades när han växte upp på Smensgården i Torsång, som var inbjuden att lära ut grunderna i smide. I Jan-Eriks släkt har man varit smeder i generationer. Själv utbildade han sig till lärare och har undervisat i matte, fysik och teknik på Mjälgaskolan i Borlänge.

Han är ensam i smedjan den här dagen, den första på veckor då det inte regnar. Nostalgidagarna i Säter pågår och några kilometer bort lockar Myckelby marknad. Annars är det märkligt att inte fler nappar på erbjudandet att helt gratis lära sig grunderna i smideskonsten.

I brist på elever frågar Jan-Erik tidningens reporter om han vill prova på att smida lite. Det vill han. Jag får knyta på mig ett förklä av läder. Det kan hoppa kolglöd ur ässjan som kan bränna hål på både på jeans och hud.

Jan-Erik visar först hur man förr handsmidde spik. Han hettar upp ett tunt ämne i ässjan tills det lyser glödgat i en gulröd ton. När järnet har den här färgen är det ungefär 900 grader och lagom mjukt att forma.

– Det sägs att en skicklig spiksmed kunde smida en spik på mellan 7 och 8 sekunder. Då hade han förstås hjälp av lärlingar som skötte ässjan och bar fram ämnena, förklarar Jan-Erik.

Men spiksmide är inte det lättaste. Som helt oerfaren ska jag lära mig att smida en snygg krok att hänga handdukar eller varför inte kameraväskan på.

Första överraskningen är att ämnet som är rödglödgat i ena änden knappt är ljummet i den andra. Några handskar behövs inte för att ta i järnet så länge det är långt till den glödande delen.

Med hammaren ska jag bulta ut järnet så att det blir längre, smalare och spetsigt i änden. Det är inte helt lätt att träffa rätt med hammaren och jag får värma upp järnet flera gånger och banka på nytt innan jag får godkänt av Jan-Erik.

– Låt hammaren ligga löst i handen. Det är hammaren som ska göra jobbet inte du, förklarar han.

Efter ny upphettning är det dags att bocka spetsen till en liten kringla över städets runda, spetsiga del som kallas hornet. In i ässjan igen, vänd på järn och så banka till själva kroken. Sedan hjälper mig Jan-Erik med det svåra momentet att klippa av kroken från ämnet.

Nu är kroken så kort och het att den måste hanteras med tång. Jag plattar till den ände som ska bli krokens fäste mot väggen. Vänder sedan hammaren och slår med hammarens spetsiga del som kallas pen, in några dekorativa räfflor i krokens fäste. Så snygga blev inte mina räfflor som de som Jan-Erik fick till med några enstaka slag på sin demonstrationskrok.

Återstår att borra ett hål för en spik i fästet. Sedan pensla kroken med linolja medan den är het så den får en snygg mattsvart lyster.

Så är det dags att tacka den trevlige smeden för hans stora yrkesskicklighet och pedagogiska tålamod. Nöjd kan jag åka vidare med mitt livs första smidesalster. Fler borde ta den här chansen.