Rädd för att bli utvisad
- Jag trodde när polisen hämtade Shwan, att någon skulle hjälpa honom i Irak. Nu är jag så rädd.
Relaterat
Artikelbilder
Foto: Karin Janson
Ghafour med sina kallelser till infektionskliniken och ortopedkliniken. – Jag törs inte åka dit, då kanske polisen kommer. Foto: Karin Janson
Artikelserie
Han är vid biblioteket när vi ringer och blir strax synlig när han rundar hörnet till Hökargatan i sin rullstol.
Solen står hög på himlen. På uteserveringen över gatan sitter människor i t-shirt och äter glass. Det här är sista gången Ghafour törs visa sig inne i stan.
- Jag har slutat sova hemma och nu tänker jag inte vara utomhus i Hedemora. I fall polisen kommer, säger han.
Sist vi träffades hade Shwan precis blivit utvisad. Nu har det gått snart en vecka och Ghafour misstänker att han står på tur. Han är sammanbiten och ler bara en gång - vid frågan om det enligt honom råder en väpnad konflikt i norra Irak.
- Ge mig ett land som har samma problem som Irak. Det är dagliga explosioner där. Svenska myndigheter har bara bestämt sig för att inte ta emot några kurdiska flyktingar.
Utvecklingen i hemlandet följer han via nätet och i kontakt med familjen. Han hade hoppats att hans fru och barn kunde komma till Sverige.
- Det finns ett hot mot mig i min hemstad. Det finns också en tradition att man gör upp saker själva utan inblandning av myndigheter och nästan alla har vapen. Jag tror att jag blir skjuten om jag återvänder.
Att gömma sig som rullstolsburen är ingen enkel sak, säger han. Han behöver läkarvård för benet och har fått tid hos infektionskliniken i Falun, men vet inte om han törs åka dit.
- Då kanske polisen kommer och hämtar mig.
Ghafour skadades av en mina i Irak men berättar att han hade båda benen i behåll när han kom till Sverige för fem år sedan.
- Jag kunde promenera när jag kom hit.
Efter operationer är ena benet amputerat och det andra infekterat. Det måste kanske och amputeras.
Hur känns det när du tänker på det?
- Jag är jätteledsen. Det är så svårt, jag är orolig över min hälsa, min familj och att jag ska utvisas. Det är en stor psykisk press.
Utvisningsbeslutet mot Ghafour Mahmoud har överlämnats till polisen. Nu kan han bara vänta.
- Jag är alltid rädd och jag vet inte hur det ska bli. Jag tänker så mycket att jag tror att jag blir galen.
